Skivrecension

Folk/jazz Lira Gillar

Nicolai Dunger

Arkebuseringen av egot

Skivbolag: Hi-Hat/Border
Recenserad av: Thomas Jonsson

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

Jag kan se det framför mig. Nicolai Dunger bläddrar upp nya Lira och utbrister ”Ja, en hyllning till!” för att sedan förstämmas i ”Vadå Robert Broberg?”. Men den där glimrande singeln Amerika är som om han tagit allt det älskvärda med Robban och lämnat resten därhän, och det är en stor komplimang i min bok.
Det säger också en del om Dungers brutala egensinne som följt honom genom en karriär som ständigt befunnit sig nära det skarpaste rampljuset men aldrig spelat efter industrins spelregler. Oavsett om han jobbat med Will Oldham, Ebbot, Esbjörn Svensson eller Mercury Rev så har hans hemmagjorda melodinerv aldrig hamnat i bakgrunden.
Arkebuseringen av egot känns som en naturlig förlängning av detta, fast samtidigt som en ny inkarnation av honom. Mest för att han är så fantastisk igen. Dunger har ju alltid haft en fenomenal förmåga att plocka sväng och glöd ur folklig mylla, men har här skalat bort den americana som utmärkte sig under hans förra storhetsperiod. Visserligen såg jag Jonas Kullhammar kompa honom på en spelning på Bommens salonger i Göteborg redan tidigt 00-tal, men den smakfullt gungande och nordiska folkjazzdräkten känns djupare och bättre impregnerad i hans musik än någonsin.
I de tysta och oftast korta låtarna ger Nicolai Dunger allt och vänder ut och in på sig själv – om en vilsen mamma, om livets föränderliga mening. Kul också (och överraskande passande) med Blå Tågets Torkel Rasmusson som verkligen får breda ut sig på Det högsta tornet. Titelspåret känns som en förlängning av Cornelis Vreeswijks album I stället för vykort tillsammans med Jan Johansson, och instrumentala Gräddö serenad (som heter Gräddö drone på Spotify) tröstar som ett akustiskt Sigur Rós. Den sjunde sonen, såväl låten som personen, river tag med röst och gitarr lika rå som varm. En av årets absolut bästa skivor.