Erlend Apneseth Trio

Dela den här recensionen:

Första låten Utferd visar upp ett landskap där både det synliga och det osynliga får ta plats och ljuda. Toner direkt från instrumenten och toner hämtade ur elektroniken låter musiken spreta mångtydig och rik på klanger. Hardangerfela med Erlend Apneseth, akustisk barytongitarr (lägre stämd än en vanlig gitarr) med Stephan Meidell, plus dova trummor och slagverk från Øyvind Hegg-Lunde. Allt samsas med datorljuden (också Meidell) och skapar en hemlighetsfull ganska mörk stämning, där man inte är riktigt säker på vad man ser eller hör.
Musiken, en sorts nutida långsam nordisk folkimpro med en dos nationalromantik, ekar också av hela världen, men klingar inte som genren världsmusik brukar. Gruppen 1982 är en föregångare på liknande men något abstraktare spår. Urtidstrummor ser till att vi rör oss framåt och ett par gånger traskar vi lite raskare, men se upp, landskapet är inte helt pålitligt. Ur arkiven spelar någon på såg, och i stycket Lysne nästan-rappar poeten Erlend O Nøtvedt riktigt rytmiskt. Känslan att en fuktig djupgrön mossig sten kan vara ett troll är inte långt borta.