Nichole Wagner

Dela den här recensionen:

Det finns tillfällen på Nichole Wagners fullängdsdebut som framkallar maximal eufori. Låt nummer fem – The last time – är kanske det tydligaste exemplet. Det klassiska temat om den trasiga relationen som trots allt är svår att lämna, sjungs med nedtonad och vemodig klarhet, endast ackompanjerad av en elgitarr dränkt i tremolo. Det är så bitterljuvt vackert att man önskade att tiden stod still.

”I leave the light on, as the sun goes down / Don’t know if you’ll be home / Being with you it’s like being strangers /But it’s better than being alone”

Orden klingar ut, det är tyst för en kort stund innan ett fullt kompband plöjer breda emotionella fåror med infernalisk frenesi, bara för att lämna oss hängande där lika abrupt som de slog an första ackordet. Det är en fenomenal känsloexplosion och ett fullkomligt briljant slut på en vacker låt.

Dessvärre består inte And the sky caught fire av enbart genialitet, utan Nichole Wagner blandar friskt mellan personligt finessrikt och slätstruket allmängods. Det är absolut inte dåligt, men emellanåt förlorar hon nerven och det låter som mycket annat i genren. Bäst är hon när hon håller sig i de lägre registren och anammar det inre vemodet och lyckas på något märkligt sätt kanalisera en yngre Patty Griffin. Utan tvekan en artist att hålla koll på framöver.