Robert ”Robi” Svärd

Dela den här recensionen:

Flamencogitarristen Robert Svärd gjorde succé med debuten Pa’ki och liksom på den har han på sin nya skiva ett nära samarbete med perkussionisten Miguel ”El Cheyenne” Rodriguez, som nu också är medproducent. Sångaren Alfredo Tejada från första skivan är med på ett spår, dessutom har en rad av flamencons övriga stora stjärnor anmält sitt deltagande efter att ha fått upp ögonen för ”Robi”.
Sångaren Potito lanserades en gång som en ny Camarón, men de senaste åren har jag inte hört så mycket imponerande sång från hans sida. När han nu träder in i studion och sjunger på en Solea por bulerías blir det direkt hett i lokalen. Det är en av skivans höjdpunkter, men det finns fler. Robis duett med gitarristen Niño Josele, som en gång lurade över Robi från den klassiska gitarren till flamencon, är ett speciellt spår. Jerez-sångaren Luis Moneos gästspel på en siguiriya, där även forne Son De La Frontera-dansaren Pepe Torres bidrar till rytmen, blir ett av de mest intensiva spåren.
Vad jag inte visste tidigare var att Robi även har rötter i Armenien där man spelar blåsinstrumentet duduk. På ett av spåren får han hjälp av Vahan Harutyunyan som solist på detta exotiska instrument.
Den genomgående tråden och främsta argumentet för att detta är ytterligare en lysande skiva är Robis virtuosa spel och framför allt hans kompositioner som ger musiken en mening, vilket är livsnödvändigt i allt ekvilibristiskt musicerande. Denna egenskap borgar för att Robert Svärd har en fortsatt framgångsrik karriär; han vaskar ständigt fram melodilinjer med en originalitet som fängslar lyssnaren. Jag är övertygad om att denna faktor har fått flamencostjärnorna att vilja vara med på hans musikfest. Flamenco är en musikkultur där man aldrig lyckas med bara teknik om man inte har något att kommunicera i sitt spel. Deltagarlistan på Robis nya skiva är ett tydligt tecken på att flamenco-Spanien har hört honom och att de nickar instämmande och ropar ”Así se toca!” (”Så ska man spela!”).