Jillette Johnson

Dela den här recensionen:

Nej, det här är inte svenska Jill Johnson. Ganska långt därifrån. Den 28-åriga New York-uppfödda men numera Nashville-baserade sångerskan och låtskrivaren har nämligen pianot som främsta vapen, och det sätter sin tydliga prägel på ljudbilden. På debuten Water in a whale (2013) lät det stort, svulstigt och teatraliskt – inte helt olikt en annan New York-bo: Regina Spektor. Men den här gången har någon haft den goda smaken att koppla ihop Jillette Johnson med americanafamiljens nya älsklingsproducent, Dave Cobb (Jason Isbell, Sturgill Simpson, Chris Stapleton), och ljudbilden är därför påtagligt sparsmakad. Cobbs styrka ligger just i att arbeta med instrumentell återhållsamhet för att varje enskild låtskrivares signum och röst ska få komma till sin rätt. I Johnsons fall handlar det om förvånansvärt starka melodier som rättframt lyfter fram texter om självbehärskning, självtvivel, och relationer.
”There were no mirrors on the wall, so instead / I looked into the eyes of my friend / I saw myself inside what they could see / I couldn’t believe it was me” (från Throw out your mirror).
Bitvis är det hypnotiskt vackert, inte minst tack vare Cobbs fantastiska produktion som låter fenomenalt retro och passar perfekt till Johnsons skönt drömska och småhesa röst (speciellt trummorna låter löjligt bra). Här finns en känsla av såväl Beatles som Tori Amos och Fiona Apple, men framför allt en imponerande artist som förtjänar uppmärksamhet för sina egna låtskrivarkvaliteter.