Etnosfäär

Dela den här recensionen:

Den estniska trion Etnosfäär som nu albumdebuterar använder ett helt gäng folkinstrument, men det instrument som är mest framträdande i deras täta ljudbild är keyboard. De bygger sina låtar kring traditionella texter, men musiken är alltså i högsta grad samtida, och ständigt skiftande. Kaarel Kuusk skruvar hela tiden fram nya ljud ur syntarna; ibland låter det nästan som effekter i ett gammalt tv-spel, andra ljud studsar hit och dit mellan ­högtalarna. En låt får ett reggae-aktigt stuk över en upprepad refräng som låter som en barnramsa, för att nästan genast förgyllas av en psykedelisk orgel. På ett annat ställe, i en sång som först med sin frasering och mikrotoner närmast låter indisk, förekommer sedan två pianon spelade med en ytterst liten fasförskjutning som påminner om Steve Reich.
Efter skivans intro följer den åtta minuter långa Ostetud hääl, med Kathi Kochs kraftfulla röst framför knattrande syntar och Karl-Markus Kohvs tunga, nästan rockiga trumspel, och så plötsligt ett tjutande säckpipssolo av sångerskan. I andra spår spelar hon mungiga, cittra och flöjter, oftast genom diverse effekter.
Etnosfäär står aldrig stilla, det händer hela tiden nya saker i varenda låt, exempelvis medverkar en kör i två sånger. Det sker så mycket att det är svårt att ta in alltihop på en gång, men efter några lyssningar är det lättare att upptäcka de många detaljerna.
Albumtiteln betyder lämpligt nog ”Vad är det?”, och det är det nog många som frågar sig när de hör Etnosfäär. Men även om deras musik alltså är riktigt knepig att benämna i termer av genrer så finns det ett enklare sätt att beskriva den: riktigt bra och högst egensinnig. Och det räcker gott för mig.