Skivrecension

Folkrockande gitarristhjälte

Richard Thompson

13 Rivers

Skivbolag: Proper
Recenserad av: Lars Fahlin

Sök after den här artisten på...
Spotify iTunes YouTube

Dela den här recensionen:

69 år gammal och till synes outtröttlig har Richard Thompson gjort sitt första självproducerade album på över tio år. 13 Rivers har en okomplicerad, rakt-på-sak-produktion, med en nytänd gnista för den lilla elektriska trion med Michael Jerome (trummor) och Taras Prodaniuk (bas), och med en del extra gitarrarbete av Bobby Eichorn (säkert ett otacksamt jobb i detta sällskap).

Resultatet är intensivt och svängigt, rockinslaget betonat, med valsen Oh Cinderella och country-influerade No matter, båda rika på folkliga mandoliner, och balladerna My rock, my hope och Shanking the gates som undantag; några akustiska ballader som Beeswing finns det dock inte.

Textmässigt förnekar Thompson sig inte. Hans praktiskt taget patenterade fascination för jämmer och elände står stark, även om han ständigt verkar hitta nya former och vinklar för sina observationer om liv och död, lycka och förtvivlan, rörelse och stagnation; den här gången får till exempel religiösa ledare en släng av sleven med både galla och taggtrådsgitarr på The rattle within.

Som vanligt kontrasterar musiken ofta texterna, med stunsigt Bo Diddley-beat (The storm won’t come), rockabilly, boogie-stuns och Tom Waits-trummor. Thompson går igenom hela registret, från drivande rock, via blues, till känslostark ballad. Han flörtar till och med lite med punk och grunge och lägger sina gnistrande, personliga gitarrsolon på toppen, där han fortsätter att överträffa sig själv. Vad finns inte att gilla?