|
Varje år turnerar Jintara Thailand runt med fjorton långtradare och 200 personer i truppen – i sträck från september till maj.
Sen kommer regnet. Då reser hon västerut för att mätta sina fans i Europa. Lira träffar henne på medborgarhuset i Gamlestan.
Jintara Poonlarp har blivit en ikon för nostalgin kring det lantliga Thailand genom sin musik, förstärkt med några tv- och filmroller på senare år. Uppväxt i Isan-regionen nära Laos sjunger hon mor lam (folksånger i laotisk tradition) och luk thung (thailändsk popcountry) i poppiga, elektrifierade arrangemang. Hon har släppt 38 originalskivor sen debuten i tidiga tonåren, och prisades på mtv Asias gala i Singapore 2004.
– Jag tycker om att komma till Göteborg. Det är fin natur här, men jag är rädd för att bli förkyld, säger hon artigt via sin engelsktolkande manager när vi får en pratstund backstage.
– Bara jag får mitt speciella krabbris ska det nog gå bra!
Männen i logen viker sig av skratt. Svensk mat står inte högt i kurs.
Själv ger Jintara ett sympatiskt och klokt intryck. Första resan till Europa för 20 år sen gick till Schweiz, berättar den 35-åriga sångerskan. Publiken brukar bestå av thailändare och laotier; de européer som dyker upp är oftast sällskapande män. Så även här i Gamlestan. All affischering är gjord på thai, omöjligt att läsa för icke thai-talande.
– I England brukar det komma lite annan publik, säger Jintara.
Bokaren Khan Asghar förklarar:
– Jag brukar ta hit en akt om året. Jintara fick jag boka 6 månader i förväg, säger han, och erkänner att han skulle vilja marknadsföra även på svenska, men inte riktigt vet hur.
En bra idé. I år lär 130 000 svenskar gästa Thailand.
Det börjar mäktigt. ”Jintara Poonlarp!” dånar det ur högtalarna och musiken rullar igång. Folk rusar fram och avfyrar sina kameror. Pang!
Ganska snart känns hela situationen förbryllande. Få i den runt 250-hövdade publiken bryr sig om att faktiskt höra henne sjunga. Viktigast är att få Jintara på bild, helst med sig själv brevid. Att hänga nyinköpta girlanger i plast runt hennes hals är en annan hit. De plockas raskt av och säljs återigen.
Jintara sjunger sina lättrallade, pentatoniska sånger till ett svårartat maskinellt komp. Hennes säkra och klara röst är behållningen – som allra bäst när hon tar ut svängarna i låtarnas intron. Oftast har hon fullt upp med att skaka hand. Hennes tålamod är imponerande. Det springs, dricks och äts från den läckra thaibuffén i foajén.
I pausen vidtar en dryg timmes fotosession med polaroid. Jintara lägger vant armen om midjan på varenda en som saftar 100 pix per bild i managerns näve. Hon ler proffsigt och bugar efteråt. Liras team språkar med de vana thailandsresenärerna Lennart (ovan) och Johnny: ”Hon är så stor.” Själv börjar Jintara se allt mer plågad ut. Men aldrig på bild.
När vi går i andra set är Jintara inne på sin fjärde showtimme utan paus.
Christian Borg
Vill du läsa mer? Prenumerera
 Upp
|
)