The Residents
Södra Teatern, Stockholm, onsdag 8 maj 2013.
Innan konserten sitter jag till bords med en känd amerikansk avantgardeartist.
”The Residents förändrade mitt liv när jag hörde dem på en radioshow 1976”, berättar han.
”Mitt också”, replikerar jag. I mitt fall skedde det dock något senare.
Båda är vi överens om att det där mest glödande intresset falnade någon under 1980-talets andra hälft. Ja, det verkar vara konsensus hos många gamla fans.
Om man pratar med dem.
Annars märks det inte.
För det finns fortfarande gott om personer som går på konserterna. Eller som bara går omkring med Residents-t-shirts med den där karakteristiska ögongloben till huvud. En enda stort ögonglob med en top hat på huvudet. En universell symbol, ett trademark som inte ligger Kiss sminkning eller Elton Johns glasögon efter.
Fast på en undergroundnivå.
”Jaha, de där med ögonen…”, som oinitierade kan uttrycka det.
Nu skriver vi 2013 och kropparna som tillhör medlemmarna i det en gång så hemlighetsfulla och mytomspunna bandet har hunnit byta ut samtliga celler åtskilliga gånger sedan bandet var riktigt relevant.
En gång i tiden skapade The Residents ett alldeles eget universum. Audiellt såväl som visuellt.
Inslag av modern klassisk musik och avantgarde-jazz frontalkrockade med world music från anno dazumal. Influenser från hela världen, den yttre såväl som inre.
The Residents kunde presentera en konceptskiva där de återskapade eskimåernas vardag – och det påstods att de släpade in stora isflak i studion för att skapa rätt atmosfär. Ett slags ambient audioantropologi.
En annan gång kunde de sätta ihop en skiva med namnet The Third Reich ’n Roll. Ett verk bestående av en albumlång, virvlande tripp till potpurri där 1960-talets radiohits passerade revy i en mardrömslik men i mina öron ljuvlig kakafoni. Urinvånare från en okänd plats i rummet fick skildra hur hjärntvättande och samtidigt underbar populärkultur kan vara.
Även i The Residents absurdistiska, avantgardistiska skepnad.
Nog att det satte sina spår alltid.
Med åren tappade The Residents dock tråden. När jag såg dem på Roskildefestivalen 1999 var det Wormwood som var aktuell. En lång, teatralisk föreställning som fick detta tidigare att vresigt muttra saker som ”pretentiöst”.
Där The Residents en gång i tiden skapade något som kändes som framtidens musik – eller åtminstone musik från en annan planet – har de numera halkat efter i utvecklingen. När MIDI och andra nymodigheter gjorde sitt intrång på musikscenen kändes denna multimediagrupp inte länge så framåtblickande.
2013 är medlemmarna någonstans kring pensionsåldern och musiken låter daterad. Gitarristen spelar som en artrockskakad man med alldeles för stort intresse för lite äldre tekniska pryttlar. Harmolodiskt besläktat men harmlöst.
Mannen bakom datorn trycker fram snurriga och murriga läten och ljudsjok men det känns inte tidlöst eller drar undan mattan under fötterna på lyssnaren.
Wonder of weird kallar The Residents – som i dag turnerar som en trio – den här 40-årsjubileumsturnén. Och det är tillbakablick på olika faser av bandets karriär. Samtidigt är det en historia om Randy Rose – det namn som för inte så länge sedan utannonserades som den länge hemlighållna frontpersonens namn.
De klassiska Residents-låtarna står knappt att känna igen i sin nya skrud. En skrud som paradoxalt nog känns mindre relevant än den gamla.
Ramhistioren om Randy Rose är det som gör oss allra mest osäkra – vad är fakta, vad är fiction? Fejkar Randy Rose när han stakar sig, tillhör det showen? När han pratar om vännen Snakefingers tidiga bortgång, är det enbart äkta känslor?
En berättelse om elva brustna äktenskap, om sexberoende och ett misslyckande i porrbranschen, med oväntade fula gubben-tendenser och så den där trots allt ganska unika och smått deprimerade tonen i anslaget – där har ni Wonder of weird i ett nötskal.
Det är bara det att själva nöten är knäckt och krackelerad.
Jag undrar inte längre vad som finns där inne.
Tar jag en tugga smakar den härsket.
Timo Kangas
