Bonnie Prince Billy & Dawn McCarthy
Kägelbanan, Stockholm, onsdag 29 maj 2013.
Kägelbanan är smockfull och det är lapp på luckan. Utanför står fans och hoppas på att få köpa en biljett av förbipasserande. När Will Oldham tar sina hängseldenimbrallor, sin randiga jobbarskjorta och sitt alter ego Bonnie Prince Billy till Sverige möter beundrarna upp mangrant.
Med sig har Bonnie Prince Billy sin skönsjungande duettprinsessa Dawn McCarthy, till vardags i Faun Fables där hon sjunger eget material, traditionella folksånger och låtar av andra singer-songwriters. Inte så långt från Bonnie Prince Billy & Dawn McCarthys egen show alltså. Eller ja, show … Det här är avskalat och nedtaget till basics. Fyra musiker som sitter ner framför en mikrofon som placerats i mitten. Längst till vänster en man vars maskiner manar fram svepande cymbalklanger och andra puttrande ljud – en skön kontrast till det i övrigt väldigt akustiska old school-läget . Till höger om honom en herre som trakterar gitarren med lätthet och variationsrikedom. Och så Oldham och McCarthy, med gitarr respektive minimalt trumset och lite annat tingeltangel.
What the Brothers sang heter det tämligen färska albumet de turnerar med. Ett finstämt hjärteprojekt där Everly Brothers låtskatt får sig en ny genomlysning. Det är inte bara de mest självklara numren som luftas och det hela görs med stor kärlek och innerlighet. I synnerhet i livetappningen.
Publiken är andäktig och förväntansfull – och allt infrias med råge. Bonnie Prince Billy och Dawn McCarthy sjunger innerligt och vackert, med precis rätt mått patina för att det bara ska kännas fint, aldrig smetigt på något vis. Efter att ha upplevt Emmylou Harris och Rodney Crowells version av Love hurts live bara några dagar tidigare kan jag säga att Bonnie Prince Billy och Dawn McCarthy lätt toppar den. Med hästlängder dessutom. Everlymaterialet varvas med lite eget dito, och sammantaget är detta en av de mest intima och fina konserter jag bevistat på länge.
Timo Kangas
