Redaktionsbloggen

Njutbart men svajigt med Sierra Leone’s Refugee All Stars

DSC_2410
Foto: Ola Wickander

Sierra Leone’s Refugee All Stars är ett band som ständigt förknippas med sin tillkomsthistoria. Detta är gruppen vars medlemmar flydde inbördeskrigets Sierra Leone och möttes i ett flyktningsläger i Guinea. Där började de spela tillsammans på halvtrasiga instrument de fått av en kanadensisk biståndsorganisation. Från dessa hårda och knappa omständigheter har karriären osannolikt nog lett rakt uppåt till ett internationellt genombrott med världsturnéer, en uppmärksammad dokumentärfilm, besök i Oprah Winfreys soffa, omfamningar av Paul McCartney, förbandsspelningar med Aerosmith och mycket mycket annat.
I går kväll stod de på Kägelbanans scen, tyvärr decimerade med två man på grund av sjukdom, och framförde sin sköna och lågmält svängande brygd av highlife, palmvinsmusik, reggae och soukous. De gör egentligen inget som inte många före dem gjort tidigare, dock med en stor övertygelse och välskrivna låtar. Gitarristen Francis John Langba, med smala armar och silverglänsande rastaflätor, framstår som den musikaliska motorn. När hans gitarrslingor tar fyr lyfter hela bandet. Publiken har underbart blandade åldrar, med många tonåringar och pensionärer på plats. Kvällens största jubel kommer när sångaren Ruben Koroma tackar oss i publiken och Sverige i allmänhet för att vi tar emot många flyktingar.
– Vi vet vad det innebär att vara flykting och alla flyktingar tillhör vår familj, ropar han ut.

Bild: Ola Wickander

Det blir en ytterst njutbar men också något svajig konsert. Särskilt i de långsammare reggaelåtarna tappar bandet en smula av gnistan. Allra bäst låter det i soukous-låtarna. Soukous är den snabba kongolesiska rumban som tillhör allmängodset hos många afrikanska band. Då biter sig bandet fast i ett glittrande patentriff under lång stund och låter svänget växa inifrån.
Till sist närmar sig gruppen och vi i publiken vad man skulle kunna kalla ett afrikanskt förhållningssätt. De slutar att vara flyktingar, Koroma slutar att fråga oss om vi är lyckliga, de slutar att vara All Stars, vi slutar att vara en vit nordeuropeisk publik. Bandet bara spelar och håller sig själva i bakgrunden och vi bara dansar. Konserten slutar att vara konsert och musiken blir istället ett sätt att umgås.
Anders Pihl

Annonser