Redaktionsbloggen

Finstämt finlir men också funktakter med New Eyes on Baroque

19 jan 2014

New Eyes on Baroque
Berwaldhallen, Stockholm, 17 januari 2014.

Medverkande: Nils Landgren, Jeanette Köhn, Mats Bergström, Eva Kruse, Jonas Knutsson, Radiokören, Peter Dijkstra.

På fredagkvällen kunde såväl konsertpublik som radiolyssnare ta del av barockmusik spelad på ett radikalt nytt sätt. Med trombonisten Nils Landgren som kvällens ciceron fick vi oss till livs barockmusik i nya arrangemang, därtill med några ordentliga doser jazz och folktoner.

New Eyes on Baroque var ett hjärteprojekt för Nils Landgren och hans medmusiker när musiken släpptes på skiva för ett år sedan. Då var det gitarristen Johan Norberg [vilket förklarar varför denne syns på arkivbilden ovan…] som stod för arrangemangen. När de nu framför musiken konsertant är det med i stort sett samma arrangemang, men med klassiska gitarristen Mats Bergström. Idén med New Eyes on Baroque är att de medverkade musikerna får sätta sin personliga prägel, så givetvis fick vi höra en del utmärkt klassiskt gitarrspel.

Jonas Knutssons sopransaxofon har den roll som i barocken brukar innehas av oboen. Han spelade långa sirliga melodier med en hel del folkmusikaliska toner. Det låter så lekande lätt när han spelar, mängder av drillar och snabba passager. Också under barocken improviserades det friskt, och Nils Landgren och hans musiker improviserar med barockmusiken i andra musikaliska världar. Det visar sig fungera alldeles utmärkt.

I centrum står oftast Jeanette Köhns vackra sopranstämma, som också knyter an till traditionen. Hon har tidigare bland annat sjungit barockopera på Drottningholmsteatern. I de flesta nummer som ensemblen spelar har hon huvudrollen. Köhns stämma värmer mest i en av Handels mest populära melodier; Lascia chio pianga. Stor inlevelse från sångerskan i denna av suckar fyllda barockaria fick publiken att jubla.

Ensemblen samarbetar även denna gången med Radiokören, som under sin chefsdirigent får några egna nummer att framföra. I ett stycke av renässanskompositören Gabrieli påvisas hur radikal musiken på den tiden kunde vara, med en hel del finurligheter och en harmoni som är mer vågad än vad som skulle höras på flera århundranden. De sjöng också en läcker bagatell signerad Sven-David Sandström.

Jazzen har länge varit en genreöverskridande musikform, så att Nils Landgren söker nytt material i barocken förvånar inte. Tidigare har Bachs musik använts av pianotrion. Som inbiten barockdiggare är det med kluvna känslor jag tar del av helt nya arrangemang av dessa underbara stycken. Men med så stor respekt dessa musiker tar sig an musiken kan jag inte klaga. Jag får helt enkelt glömma de förutfattade meningar jag har och ta mig an musiken med öppna sinnen. Då öppnar sig en musikalisk värld där kärleken till musiken och spelglädjen inte går att ta miste på. Musik utvecklas ständigt och gränser överlappas, det är dess livsluft. 

Ciceron under kvällen är som sagt Nils Landgren. Avslappnad och med glimten i ögat presenterar han musiken och levererar också känsligt spelade trombonsolon. Till största delen spelade ensemblen material från skivan, med några stycken av Vivaldi i sin repertoar. Nils Landgren är ju annars känd som ledare för sitt funkband. Lite av hans funktakter får vi ta del av i den avslutande Vivaldikompositionen. Energiskt riffande från trombonen – där Jonas Knutssons saxofon väver in barocktemat – inleder, innan resten av ensemblen tar vid. Så blev det ordentligt drag i en kväll som annars mestadels utmärktes av finstämt spel.
 
Andreas Lagercrantz


Fler recensioner

Annonser