Redaktionsbloggen

Miljöfarlig verksamhet, tiggeri eller konst?

Chefredaktör Jonas Bergroth funderar i sin senaste ledare över gatans musik.

Minns ni Andrey? En romsk saxofonist som arresterades i Stockholm sommaren 2010 och fick sitta 12 dagar i förvar, varefter han skickades hem till Bulgarien tillsammans med sin bror. Anledningen var att de spelat på gatan i Sveriges huvudstad. I samband med Sveriges Radios granskning av fallet förra året förklarade Ingemo Melin Olsson vid gränspolisen att man betraktade musikanternas instrument enbart som ”ett verktyg för tiggeri”. Man hänvisade också till formuleringar om dagdriveri i juridiska förarbeten från 50-talet då utvisningen av Andrey och ett stort antal andra romer skulle motiveras.
För detta fick gränspolisen sedermera duktigt med berättigat smäll på fingrarna av Justitieombudsmannen.
Även om man därmed kanske kan säga att de utvisade romerna fått någon sorts upprättelse är fallet värt att minnas. Det är en inställning till gatumusiker som jag associerar till Äldre Västgötalagens berömda ord: varder lekare (gycklare med fiol, giga eller trumma) slagen, skall det alltid vara ogillt.

Mindre drastiskt var det kanske när Göteborgs lokalpolitiker ville begränsa möjligheterna att spela på gatan på vissa ställen i stan. Efter enorma protester blev det mest en tummetott av förslaget som nu säger att musikanterna bara får spela en timme på samma ställe. Men att bestämmelserna hittas i ”lokala föreskrifter om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd” säger ändå något om hur man ser på musiken i det offentliga rummet.
Jag känner naturligtvis väl till någon ökänd dragspelare som drivit butikspersonal till vansinne genom timmavis av undermåligt gnetande på samma melodi utanför på gatan. Men ändå. Är det klaverklåparen som ska avgöra hur vi generellt ser på gatumusik? Är det rimligt att ignorera att det faktiskt är en typ av konstnärlig verksamhet, en artist som på olika plan berör sina betraktare?
Det är naturligt att tankarna dyker upp i arbetet med ett Liranummer som till stor del handlar om gatumusik i New Yorks tunnelbana. Välspelad, välorganiserad och i många fall enormt uppskattad. Kärvare är det däremot för resandefolkets vistradition. En kultur som på många sätt ännu smyger i det etablerade samhällets utkanter, som vore den rädd att haffas för dagdriveri. Vi möter den på sidan 46.

Jonas Bergroth

Denna text är publicerad i Lira nummer 4 2012, som utkom den 20 september. Du kan köpa det här.

-->

Annonser