Redaktionsbloggen

Nydanande duospel av Mehldau och Guiliana

Mehliana_NYBILD

Mehliana – Brad Mehldau & Mark Guiliana
Fasching, Stockholm.

Brad Mehldau kommer insläntrande på Faschings scen och slänger upp en Ipad med noter på notstället. Han börjar till synes förstrött lägga ett par toner på en Prophet-synt som skulle värderas högt på Antikrundan, som för att testa ljudnivån. Men inget under denna konsert blir det minsta slumpartat. I själva verket ger han inte bort en ton under hela kvällen.
Mittemot honom sätter sig Mark Guiliana vid ett lågt trumset och börjar försiktigt ticka fram ett intrikat beat på en hi-hat. Redan här uppstår en dubbelhet; en musik som både låter digital och analog samtidigt.
De bägges gemensamma projekt Mehliana är ett av improvisationsmusikens mest spännande just nu. Mehldau, berömd för sin akustiska triojazz och samarbeten med företrädare från den klassiska musiken, spelar på ett Fender Rhodes och två vintage-syntar. Guiliana bidrar med knastertorra trummor men också ljudinstallationer spelade från en modul.
Musiken som duon skapar blir unik eftersom den bygger på bägges enastående tekniska förutsättningar. Meldau har en av jazzens mest imponerande vänsterhänder som klarar av att spela pulserande arpeggion och fläskiga funk-riff som kollegor inom elektronisk musik givetvis skulle låta synten själv spela. Samtidigt som han levererar sina ypperligt formgivna och sparsmakade solon. Ibland blir det uppenbart att Mehldau önskar att han hade ännu fler händer. Att det låter som om han hade fyra eller fem får han helt enkelt nöja sig med.
New York-trummisen Guiliana odlar en alldeles särskild slags spelstil, stel och häpnadsväckande exakt. Han spelar ofta som en trummaskin på anabola, dock en maskin som varierar sig i det oändliga och ibland rycker iväg i stökig friform, låt vara en ytterst avsiktlig sådan. Som en robot full av känslor.
Resultatet blir en slags manuell och analog electronica som låter lika gammal som ny, lika kontrollerad som lössläppt, lika hårt regisserad som öppen för infall.
Harmoniskt låter det förstås mycket Mehldau om musiken. De flesta kompositioner bär hans utmejslande tonspråk och hans karaktäristiskt täta skiftningar mellan dur och moll. Mehlianas ljudpalett är dock omfångsrikare än Mehldaus akustiska grupper och förstärks av diverse effektboxar. Alltsammans mynnar ut i ett majestätiskt och stämningsmättat groove man kan svälja i stora klunkar.
En ny vinkel för improvisationsmusiken? Under långa svindlande stunder kändes det så. Men upplevelsen av att jag bevittnat ett par timmars vackert precisionsarbete genomföras, snarare än se en yster lek hända, den bestod.
Anders Pihl

Annonser