Redaktionsbloggen

Manu Katché till Uppsala Konserthus

24 Jan

manu katche lores

I morgon fredag är det dags för senaste Liranumrets omslagspojke, trumslagaren Manu Katché, att spela i Uppsalas konserthus. Han kommer dit med sin kvartett bestående av norrmännen Tore Brunborg (sax), Nils Petter Molvæer (trumpet och elektronik) samt britten Jim Watson på Hammond B3.

Händelsen till ära publicerar vi här vårt porträtt av Katché, där han berättar om sitt genombrott på åttiotalet som trummis bakom Peter Gabriel och Sting, men också om sin nuvarande karriär som jazzartist på den högt ansedda ECM-etiketten.

–––––– ur Lira #5 2012 ––––––

Trumslagaren Manu Katché har gjort karriär på att ständigt komma in från sidan: från klassisk musik till rock, från rock till jazz.
I dag är han ett av det exklusiva ECM-stallets tyngsta jazznamn, men genombrottet kom redan 1986 som expressiv trummis bakom Peter Gabriel.

av Patrik Lindgren

Det finns många möjliga sätt att inleda en artikel om Manu Katché. Något om hans nya skiva på ECM. Kanske hans lärotid i Jan Garbareks band på 1990-talet. Eller varför inte genombrottet som trummis på Peter Gabriels klassiska album So redan 1986?
Men vi börjar med en plötsligt avbokad intervju i Rom en torsdagkväll i oktober 2012. ”Det blev nåt strul med flyget, allt är försenat, han hinner inte göra den nu, vi får styra upp det en annan gång.”
Ett par dagar senare ursäktar sig en ytterst vänlig och tillmötesgående Manu Katché per telefon, nu från ett ställe hemma i Frankrike där han ska spela med sitt band senare på kvällen.
– Flygbolaget hade slarvat bort mina cymbaler och trumpinnar, så i stället för att åka direkt till klubben var jag var tvungen att leta upp en musikaffär i Rom för att köpa nya grejer – ja, det blev lite hektiskt. Men jag fick tillbaka mina egna till slut, när jag åkte hem igen.
Så det är det du reser med när du turnerar, cymbaler och trumpinnar?
– Ja, jag har ett sponsoravtal med Yamaha som alltid ser till att jag har rätt trummor på plats – jag har även en egen signaturmodell av virveltrumma – och behöver bara stämma dom rätt. Men med cymbaler är det annorlunda, även om tillverkaren är densamma så skiljer sig soundet och harmonierna åt, så där vill jag ha mina helt egna.
Numera är Manu Katché sannolikt mest känd som jazztrummis i det exklusiva ECM-stallet. I slutet av oktober släpptes hans fjärde album på åtta år i eget namn på det tyska bolaget, en kvartettskiva med Nils Petter Molvær, Tore Brunborg och Jim Watson.
Men hans karriär går mycket längre tillbaka än så. Redan på åttiotalet hade han en trio hemma i Frankrike, Preface, men som aldrig gjorde något direkt väsen av sig. 1986 vände dock allt när en viss Peter Gabriel handplockade Manu Katché som trummis till skivan So, som kom att bli en enorm framgång – ni minns säkert hitten Sledgehammer.
Hur kom det sig egentligen?
– Jag var på en inspelning med en fransk artist, och basist där var Tony Levin – och vi fann varandra direkt. Efter detta skulle han spela in med Peter Gabriel, som visade sig vara på jakt efter en ny trummis. Och eftersom Tony Levin var väldigt tajt med Steve Gadd så föreslog Gabriel först honom. Men Levin sa: ”Well, jag tror inte att Steve skulle passa in här riktigt, men jag mötte just en kille i Frankrike, halvafrikansk med klassisk skolning men som spelar rock – du kanske skulle testa honom?”.
Den första av flera liknande tillfälligheter som kommit att spela en avgörande roll i Manu Katchés karriär. Skivan So blev en enorm succé och efter det ville alla jobba med den nya heta trumslagaren från Frankrike. Sting var en av de första som lyckades knyta honom till sig därefter, för skivorna Nothing like the sun och Soul Cages.
– Lustigt att du tar upp allt det där, för så sent som för tre dagar sedan avslutade jag en USA-turné med Peter Gabriel, en jubileumsturné för skivan So just. Det var jättekul, inte alls nostalgiskt utan roligt och inspirerande att träffas igen och spela samma låtar som för 25 år sen.
Jag lyssnade själv mycket på dessa skivor med Sting och Peter Gabriel när det begav sig, men hade då ingen tanke på vem som trummade. Nu när jag lyssnar igen hörs det direkt att det är du som spelar – hade du utvecklat ett eget sound redan då?
– Jo, självklart, det var ju därför alla började ringa mig – dom gillade min stil helt enkelt. Sen har jag förstås utvecklats sedan dess, men soundet var mitt eget redan då, absolut, med du vet ”splashes and toms and instead of bringing a crash in a downbeat doing it in the second beat etc etc …”.
Ja, där förlorar jag honom lite, men han landar själv i att hans säregna stil kommer ur att han dels spelat och fortfarande spelar piano – det är på piano han i dag skriver låtar – dels har en klassisk slagverksskolning i botten.
– Jag började med piano när jag var sju och bytte först senare till slagverk och studerade det på en skola i Paris. Målet var att spela i en klassisk orkester. Men parallellt började jag med ett vanligt trumset hemma, lyssnade på jazz, rock och fusion och jammade med kompisar – och när jag till slut var klar med min utbildning insåg jag att jag nog snarare var trummis än slagverkare.
Det här att du hoppat mellan instrument och även mellan jazz, rock och klassiska sammanhang, hur påverkar det din approach till spelandet?
– Har man en gång lärt sig ett melodiskt instrument, som piano, så blir du väldigt medveten om harmonier, kontrapunkt, ackord och allt sånt, och jag är nog därför extra medveten om allt annat i musiken omkring mig. Det handlar inte bara om att slå på trumman för att hålla rytmen – det är mycket mer musikaliskt än så. Och att jag kom från det klassiska hållet gjorde att jag närmade mig jazz och soul på ett helt annat sätt än till exempel Tony Williams och Elvin Jones en gång gjorde.
Den senaste tiden känns det som att du glidit allt tydligare mot jazzsidan av musiken?
– Ja, förutom turnén jag just nämnde med Peter Gabriel så har jag inte gjort något liknande sedan 2001, när jag turnerade med Sting. Efter det skrev jag kontrakt med Manfred Eicher på ECM och har sedan dess fokuserat på min egen karriär där.
Hur kom det sig egentligen att du fick kontrakt där?
– Ja, du vet, jag hade ju spelat på fyra eller fem skivor med Jan Garbarek tidigare, och … Ska jag berätta storyn hur det kom sig? Den är rolig! Första skivan jag spelade in med Garbarek var I took up the runes från 1990, och [ECM:s boss] Manfred Eicher berättade i efterhand att det var han som upptäckte mig. Han hade suttit i sin bil i München och lyssnat på radion som spelade en låt med Robbie Robertson – kommer du ihåg honom? han var med i The Band, med Bob Dylan – som jag hade spelat in en skiva med. En låt där hette Somewhere down the crazy river och den hörde nu Manfred Eicher på radio – han hajade till, stannade för att skriva ner vad det var för låt, åkte till en affär och köpte skivan för att få reda vem som spelat trummor. Sen ringde han Jan Garbarek och sa: ”Till ditt nästa album tycker jag att du ska använda den här killen, han skulle passa dig perfekt!”.
Du har även spelat med den senegalesiske megastjärnan Youssou N’Dour?
– Ja, det var också i samma veva som Peter Gabriels So. Han gästade på turnén och frågade mig om jag ville jobba med honom – vilket jag gjorde, var med på en skiva och spelade en del live. Vi blev goda vänner.
Du har själv rötter i Västafrika?
– Ja, min far är från Elfenbenskusten, mamma från Frankrike.
Har det påverkat din musik på något sätt?
– Well, jag har afrikanskt blod och valde en gång slagverk – inte, säg flöjt! – så det finns säkert i mig. Men jag växte upp i en förort till Paris och har egentligen aldrig spelat med några andra afrikanska artister, förutom Youssou då. Jag är inte alls inne på afrikansk musik på det sättet.
– Vet du något lustigt förresten? Att alltid när jag jobbat med folk som Peter Gabriel, Sting, Tears For Fears, Joni Mitchell, Simple Minds … så säger dom: ”Manu, du är som en jazzmusiker som spelar rock!” Och när jag spelat med Jan Garbarek eller vem det nu varit i den världen så säger dom: ”Manu, du är som en rockmusiker som spelar jazz!”. Det är som min hudfärg, jag är ständigt half-and-half, varken svart eller vit, evigt fast i ett ingenmansland…
Din nya skiva har ingen titel utan heter bara Manu Katché – ett drag som brukar betyda att man vill göra ett statement, så vad vill du säga?
– Det viktigaste var att jag ville spela in en skiva utan basist. Jag tänkte att det vore intressant att använda en Hammondorgel i stället för bas, inte för att ersätta basen, men för att åtminstone få in ett basljud i sammanhanget. Att slippa behöva följa en basgång ger för mig som trumslagare mycket mer frihet och rymd, jag kan leka med tystnad och pauser på ett helt annat sätt. Dessutom spelar Tore och Nils Petter [på saxofon respektive trumpet, reds anm] ofta unisont så det blir ett väldigt annorlunda sound – jämfört med mina tre tidigare skivor.
Själva upplägget med en organist som spelar basgångar fick mig att tänka på The Doors.
– Ja, fantastiskt att du tänker så! För dom hade ju inte heller någon basist: bara trummor, orgel och gitarr, och även om det var ett rockband så fanns det mycket jazz i deras musik, upplägget öppnade för helt andra approacher.
Du har inget fast band utan byter inför varje album, varför?
– Jag vill hela tiden prova nya konstellationer och få in ny input i gruppen. Det blir roligare att turnera då, det blir en skön utmaning att spela äldre material med nya medlemmar.
Men du tenderar att hålla dig till norska musiker – hur kommer det sig?
– Ja, och förlåt – jag gillar faktiskt svenskar också, ta inte illa upp! Men det var något som började redan med Jan Garbarek. Jag älskade hans sound, den där varma och vackra tonen som bara fastnade. Och sedan dess har jag faktiskt bara haft norska blåsare på mina skivor. Just när det gäller brassbiten tycker jag att det finns något väldigt specifikt skandinaviskt, något som inte finns i Frankrike, England eller USA. Om det sen beror på fjordarna eller ljuset det vet jag inte – men du kan tydligt höra det i hur dom spelar! Och jag gillar det, det berör mig djupt.

 

Annonser