Redaktionsbloggen

Lyhört och livfullt med kurdiska mästare

Kayhan_newsletter

Kayhan Kalhor och Erdal Erzincan

Uppsala International Sacred Music Festival, UKK, 3 november 2013.

 Duo fick bli solo, ja åtminstone till en början, och Erdal Erzincan fick inleda ensam i denna en av den årliga Uppsalafestivalens avslutande konserter. Hans följeslagare, den internationellt verksamme kamanchespelaren och komponisten Kayhan Kalhor satt då i bil på väg från Arlanda, efter försenade flyg ända från Vancouver.

Sittandes i skräddarställning pluggade Erzincan in sin baglama (turkisk långluta) och bjöd på en fartfylld och frenetiskt spelad improvisation i turkisk stil, där rustika melodier utan fast rytm avlöstes av överraskande och närmast rastlösa vändningar i mer urban tappning, med skiftande klanger och tvära känslokast. Än lät han fingrarna drämma till de metalliskt gitarrklingande strängarna, än smekte han längs långlutans hals för mer intima klanger, allt med genuin spelglädje i behåll. Undansnärjande udda rytmer och virvlande korta melodier landade då och då i öppnare landskap med längre melodiska slingor till etydiskt täta understämmor. Överraskande var också hans starka om än opolerade sångröst som allvarsamt förkunnade något på turkiska – sufismens insikter förmodar jag.

Desto mer inåtvänt och lågmält lät det i andra delen med den nu anlände Kalhors spröda långa toner på fiddlan kamanche till baglamans varsamma porlande. Det tog sin början i Erzincans vemodiga långa fraser i kurdisk stil, där melodiken liksom stannar vid och ska befästa sig utan att överlåta upprepningar och dylikt åt broderier. Men även här sökte man sig vidare till mer turkisk ottomansk tradition där långsamma stycken med spartansk rytmik förde tankarna till meditation och virvlande dervischer, följt av smäktande mer kärnfulla ljusare toner i kamanchens persiska melodik.

Det lyhörda samspelet lät sig inte befläckas av en endaste slentrianmässig fras, och såväl improvisationer som inövade rytmiska stycken framfördes poetiskt i ett kreativt sökande som därmed blev spontant och övertygande, och lika lyckat var vandrandet mellan olika traditioner och stilar. Båda dessa kurdiska musiker är ju traditionsbärare på var sitt håll del i den variationsrika kurdiska folkmusiken, men så har de också kommit att bemästra persisk respektive turkisk stil, och oavsett om de renodlar, mixar eller förnyar så låter det poetiskt. Mest påtagligt var detta i återkomsten till den kurdiska repertoaren där en och annan kvinnlig röst i publiken hördes nynnade till välkända folksånger, men framförallt när Kalhors kamanche frambringade kurdiska kantflöjters susande vindar längs bergen.

Hama Jino Biglari

Annonser