Redaktionsbloggen

Lyckat andra år för reggaefestivalen på Furuvik

Julian Marley LO

Djur- och nöjesparken Furuvik, ett par mil söder om Gävle, stod för andra året som värd för Nordens största reggaefestival. Fjolårets flytt från Uppsala gav mersmak och i år hade man längre tid för förberedelser och det skapade också möjligheten att förändra till det bättre.

Flytten till Furuvik och samarbetet mellan grundaren och festivalgeneralen Yared Tekeste och parkchefen Kenny Mattsson tycks ha varit den nytändning som festivalen behövde. De två sista åren kändes det som att Uppsala Reggae Festival inte hade den låga som tidigare fanns. Många knorrade över att festivalen skulle flytta till en nöjespark. Men de allra flesta verkar nöjda över flytten.

Personligen tycker jag att det är alldeles förträffligt att ha en festival i en park som är van att ha både musikevenenmang och som har en infrastruktur för att ta emot mycket folk.
Scenerna finns redan där, en liten och en stor. Man kompletterar genom att bygga ett tält över en åkattraktion och vips har man en inomhusscen för deejays och soundsystem samt en yta för människor att dansa på.
Två speciella matställen serverar jamaikansk mat och ett lagom utbud av festivalstånd med reggaerelaterade kläder och hantverk har också sin berättigade plats.
Jag pratar med Ras Diba som säljer egendesignade t-shirts, han säger att detta är en bra festival. Han vill, förutom att sälja tröjor, också sprida ett budskap om kärlek och samhörighet. Budskap som är centrala i reggaen och som är en viktig beståndsdel i hela denna genre i allmänhet och Furuvik Reggae Festival i synnerhet.

Flytten till Furuvik har också kommit att betyda att publiken breddats och att barnfamiljer, medelålders par och pensionärer blandas med yngre människor. Mixen är underbar och alla respekterar varandra. Det är leenden så långt man ser. Att släppa in säsongsskortinnehavare på festivalen är genial och borgar för denna bredd och blandning som mynnar ut i samhörighet. Reggaemusiken och reggaekulturen blir den stora vinnaren.

Musikaliskt har arrangörerna lyckats få ihop en blandning mellan gammalt och nytt och mellan olika genrer inom reggaen.

Reggaeikonen ”The Originator” U-Roy inleder festivalen med sitt karaktäristiska toastande. Trots att klockan inte slagit fyra på fredagseftermiddagen så är det en stor publik som fadern till alla deejays tillfredsställer med klassiker som exempelvis Tom Drunk.

Julian Marley använder både sin fars låtkatalog och rörelseschema för att fånga publiken. Det blir möjligen lite för mycket Sikta mot stjärnorna, men det fungerar givetvis på en festival där publiken gärna sjunger med och dansar. Pappa Bobs låtkatalog är, som ni vet, mycket bra.

För årets arbetsseger stod portugisen Richie Campbell.

Protoje får representera den moderna reggaen och gör en fantastisk konsert. Han har alla möjligheter att tillhöra toppen av de nya reggaestjärnorna. Inner Circle är möjligen mest känd för plågan Bad boys och en radioreggae gjord för den amerikanska marknaden. I begynnelsen var de ett intressant rootsband. Något vi inte får höra här.

Fredagen bjuder också på legendariska Israel Vibration som också de lyckas fånga publiken med ett pärlband av klassiker.

Tyskland, detta intressanta reggaeland, representeras av sitt affischnamn Gentleman, som med sitt nya band Evolution alstrar så mycket energi att det skulle räcka till att driva Furuviksparken vid ett strömavbrott. I svallvågorna av detta går Elephant Man upp på scenen och håller hov inför en salig publik.

På lilla scenen har Sverige representerats av Diego Jah, Enköpings stoltheter First Light och croonern Governor Andy. First Light är ett mycket bra rootsband med en blåssektion som lyfter akten till höga höjder. Governor Andy är en rutinerad reggaeräv och i detta set med DJ Lion vid spakarna visar han vad skåpet skall stå. När Papa Dee kommer upp på scenen är det svårt att sluta le. Glädjemätaren är i topp.

På lördagen visar Papa Dee sin bredd genom att köra ett rootsigare set tillsammans med First Light. Kvalitet med mycket känsla. Det känns bra att Papa Dee är tillbaka. Utöver att han är en fantastisk artist så har han betytt mycket för svensk reggae och kombinerar både stil, smak och musik till något som når toppklass.

En annan svensk akt var Helt Off. Om jag säger proggreggae i Peps Perssons anda, så hoppas jag att de tar det som en komplimang. Det är i alla fall menat som det.

Portugals bidrag heter Richie Campbell och överraskar med sin moderna reggae. Han får med sig en trög publik genom att bjuda på sig själv och inte ge sig. I slutet av konserten har han fått alla att sjunga och dansa. Minst sagt en arbetsseger och unge herr Campbell vinner priset för festivalens bästa sångröst.

Amerikanska Groundation sänker tempot rejält och trots att de absolut är festivalens bästa musiker, så tänder det aldrig till. Det är för mycket jazzsolon för att publiken skall ryckas med. Jag använder inte ordet besvikelse, men jag hade definitivt väntat mig mer av detta briljanta band.

Kvinnorna är (som alltid) i minoritet. Svenska Hanouneh gör en bra spelning och förtjänar en större publik. Cecile är möjligen en ”coming star”, men då måste det bli bättre än så här live. Publikkontakt och publikfrierier är bra. Men musiken måste vara i centrum.

En som hade dessa tre ingredienser och fler därtill var Marcia Griffith. Denna kvinna som en gång sjöng att hon var ”Young, gifted and black” och tillsammans med kören I-Threes backade upp Bob Marley, valde ur den stora reggaekatalogen och blev festivalens höjdpunkt. När hon avslutade konserten med att sjunga Bob Marleys Redemption song a cappella med stöd av publiken så tårades ögonen hos många.

Capleton gjorde inte sina fans besvikna när han avslutade en mycket fin festival. Allt hinner man inte se eller höra eftersom det händer saker på tre ställen samtidigt. Jag skulle gärna vilja stanna i deejaytältet en hel festival och dansa till briljanta Sound Systems som King Solomon Hi-Fi, Trinity Sound och alla andra. Men det får bli ett annat år.

Klart är att Furuvik Reggae Festival lyckades följa upp debutåret med att vara ännu bättre. Hela organisationen skall ha beröm och jag hoppas att detta evenemang fortsätter. Sverige behöver en reggaefestival där människor kan mötas och trivas i dagarna två.

Niclas Forsgren

  • Frida Salleh skriver:

    En otroligt bra festival! Älskade varje minut. Artisterna, atmosfären och festivalpubliken. Trodde inte att det kunde bli bättre än förra året, men det blev det.

  • Marie Gölles skriver:

    Underbar tid och festival. Love all. Come again…. <3

  • Hanouneh skriver:

    […] http://www.lira.se/lyckat-andra-ar-for-reggaefestivalen-pa-furuvik/ Posted in Uncategorized | If I can’t dance to it, it’s not my revolution. Search for: […]

  • -->

    Annonser