Redaktionsbloggen

Kanadensisk singer/songwriter i klass med de allra största

basia2

Basia Bulat

Pustervik, Göteborg, 24 februari 2014

När jag anländer till konsertlokalen strax innan det ska börja är det ganska folktomt. Hur ska det fungera för en ensam sångerska med sina instrument denna ganska grå men varma måndagkväll i februari? Alldeles strålande visar det sig, Pusterviksgolvet fylls på och publiken har den stora lyckan att få vara med om Basia Bulats sista konsert på en turné i Europa som varat ända sedan i höstas tror jag.
Något som möjligtvis påverkar hennes humör, för en mer upprymd musiker har jag sällan sett och hört. Förutom hennes signum, autoharpan, en charango (ukulele-liknande tiosträngad gitarr) och en 99-årig cittra kompar hon sig i kväll även på keyboard och tar därtill hjälp av diverse ekoeffekter, något som skulle kunna varit störande om hon inte hade gjort det så pass snyggt och sparsamt. Basia Bulat ber emellanåt om ursäkt för sitt experimenterande, vilket visar sig onödigt. Hon är en skicklig keyboardist, lite samma typ av smått minimalistiska men energiska spelsätt som på de andra instrumenten.

Basia Bulat med charango på Pustervik. Bild: Bengt Edqvist.

Höjdpunkten, Goldrush från hennes lysande förra skiva Heart of my own, river hon av lite snabbt men snyggt i konsertens första halva och jag är lite orolig för att toppen är nådd. Men efter ett tidigt avslutningsnummer spelar Basia Bulat några sanslöst innerliga extranummer, varav ett framförs med charango och utan sångmikrofon.
Sådant, tillsammans med en numera tre skivor stor samling minnesvärda sånger, skicklig behandling av några hyfsat originella instrument och sist men inte minst en härligt personlig sångröst, kan få mig att jämföra henne med andra kanadensiska stjärnor som Joni Mitchell, Anna & Kate McGarrigle och … ja, varför inte Neil Young?

Bengt Edqvist

Annonser