Jan Garbarek
Kulturhuset Stadsteatern – Stockholm Jazz Festival 12 oktober 2018
Årets jazzfestival i Stockholm fick en fin start genom ett av jazzens stora namn; Jan Garbarek. Inför ett utsålt Kulturhuset i Stockholm inledde norrmannen festivalen med intrikat jazz i världsklass.
Det märktes att det var länge sedan Jan Garbarek gästade Stockholm. Stadsteaterns stora sal i Kulturhuset i Stockholm var sedan länge utsåld när norrmannen inledde Stockholms jazzfestival 2018. Hans namn har vuxit genom åren och det är tydligt att han numera räknas till de där legendarerna jazzen har allt färre av och som publiken vill uppleva live.
På den europeiska sidan av Atlanten finns det kanske inte någon saxofonist som är så omedelbart igenkännlig som Garbarek. Det kan räcka med ett par toner, ja ibland en enda, för att man ska höra att det är just Garbarek som spelar den. Hård och pressad och ofta vidgad med reverb tycks den sväva över norska högfjällsvidder.
Hans betydelse för jazzens utveckling under 1970-talet är svår att överskatta. Spelet i egna grupper och samarbetet med Keith Jarrett tillhör jazzhistorien medan skivorna ihop med Hilliard Ensemble och Ustad Fateh Ali Khan gav hans musik nya ingångar.
Konserten på Kulturhuset började med de mäktiga vindljud som förgår sviten Molde Canticle. Just då var det lätt tänka på den nordiska kyla som Garbareks stil ofta får som etikett. Själv har jag inte annars tänkt så mycket på den där kylan. Jag hör snarare värme och passion, även om Garbareks spelstil är återhållsam och sparsmakad och kännetecknas att han väljer sina toner med stor omsorg.
Det stod genast klart att vi skulle bjudas ett helgjutet artisteri av en av jazzens stora stjärnor med ett perfekt liveljud och tillsammans med en fantastisk grupp musiker. Trummisen Trilok Gurtu, basisten Yuri Daniel och pianisten Rainer Brüninghaus fick med all rätt generöst med solotid bredvid Garbarek.
Ändå brottades jag med den kluvenhet jag brukar känna för Garbareks musik så som den låtit de senaste tjugo trettio åren. Låtarnas intrikata strukturer växlar oavbrutet i vad som ibland låter som ekvilibristisk cirkusmusik i fusiontappning. Även minsta soloparti tycks vara genomkomponerat i förväg. Melodierna är samtidigt storslaget vackra och liknar hymner.
Detta är musik där inget lämnas åt slumpen och med det upphör ju egentligen jazzen. Det blir i stället en slags europeisk konstmusik med jazzelement. Givetvis är det en smaksak om man gillar det med hull och hår eller inte.
Rainer Brüninghaus piano, Yuri Daniel bas, Jan Garbarek saxofon, och Trilok Gurtu trummor och slagverk. Bild: Anders Pihl.
Min ambivalenta känsla förändras dock under konserten. En tät skimrande version av Gula Gula framförs verkligen suggestivt och följs av några längre solopartier där solisterna fördjupar sig allt mer. Trilok Gurtu, den virtuose tablasspelaren och trummisen, får vika ut sig i helfigur och visa vilken fin ljudkonstnär han är när han samplar sig själv i realtid och väver fram rytmiska ljudlandskap.
När Gurtu till sist angriper en uppmickad kastrull med vatten från alla håll samtidigt som Garbarek återvänder till scenen med en flöjt upptäcker jag att jag ryckts bort från det rationella analyserandet och hamnat rätt i ögonblicket.
Under de avslutande låtarna är det som om både ursinnet och lekfullheten återfötts på riktigt hos musikerna och att konserten med Jan Garbarek Group fått det liv och den nerv den delvis saknat tidigare.
Anders Pihl
