Redaktionsbloggen

Halsbrytande sologig med israelisk jazzgitarrist

23 Sep 2015

Gilad_Hekselman_photo_Sunniva_Brynnel kopia

Gilad Hekselman
Mandagsklubben, Köpenhamn, 21 september 2015.

Måndagkväll i Köpenhamn. Det småregnar, men inne på de flotta restaurangerna i det stiliga hipsterdistriktet Kødbyen socialiserar vackra människor över vackert tillredda maträtter. En krog annonserar på plakat att de har jamkväll på måndagar och ett trumset står villigt, gapande redo inne på ställets temporära scen.

Men det är inte till det ensamma trumsetet vi ska, jag och min vän. Vi söker oss vidare, längre in i mörkret bland de gamla slakthusen ­– destination: Slagtehusgade, närmare bestämt 5e. Här anordnas en drös olika evenemang och ikväll är det jazzhänget Mandagsklubben (så passande att runt 90 % av besökarna är män!) som gäller.

Dansk öl samt rödvin i plastglas och stearinljus som sakta brinner mot jorden i sina mässingsstakar. Ett fyrtiotal besökare har trängt in sig i den lilla lokalen och i pausen går man ut och röker, så är det bara. En crash course i dansk kultur. Var det såhär det var i jazzens Sverige på 1950-talet? 60-talet? Mysigt är det i alla fall.

Det är en märklig upplevelse att se Gilad Hekselman på scen här, prydligt iklädd skjorta och kavaj, badande i blått scenljus. Hekselman är artist in residence i Danmark under september och oktober och varje måndag i september tar han sin gitarr och förstärkare på cykelkärran till 5e och spelar ett sologig. Nästa måndag, den 28:e, samma visa.

Att höra och se Gilad Hekselman spela solo är en lektion i jazzgitarr utan dess like och publiken, som jag gissar består av en hel del musikstudenter, lyssnar och kollar uppmärksamt. Hekselmans ackord är fantastiskt nyskapande och maxavståndet mellan vänsterhandens pek- och lillfinger förbluffande stort.

giladHekselman använder sig av en stor dos dissonanta ackordläggningar. Min teori är att dessa funkar delvis på grund av att han så väl vet vad han gör, samt att han har en så njutbar, sweet, gitarrton. Det går liksom inte att undvika charmen i det soundet – jag gillar dessutom harmonier som skaver och ifrågasätter.

Hekselman använder sig av hela gitarrens hals under solokonserten: från den köttiga, fylliga, ibland verkligt perkussiva basen på E-strängen till de allra ljusaste tonerna högst upp på halsen. Freezepedalen finns med och används flitigt – den moderna jazzgitarristens bästa vän just nu?

Hekselman spelar under kvällen väldigt fritt, med mycket luft i sin musik. Till och med originalkompositionen Do re mi fa sol, som är en rättfram och till en början ganska klämmig komposition, förvrids till något mörkare. Skevare. Hekselmans låt March of the sad ones finns också med i solosetet, full av delay samt attityd och återigen med den där basen som hugger i maggropen.

Nästan varenda solostycke som Gilad Hekselman spelar får en underfundigt skojig knorr som coda. Jag vet inte hur Hekselman gör det, men på något vis hörs alltid ett par kluckande skratt från publiken innan applåderna dundrar igång.

På scen finns även på 5e ett ensamt trumset och virveltrumman rasslar i sympati med Gilad Hekselmans toner. Jag tänker att någon borde fixa problemet, men tänker sen på att han verkligen uppskattar att spela med trummisar. Är virvelns närvaro ett medvetet val? Hur som helst påminner det mig om en kalimbas rassel, skapat av aluminiumskallror. När jag accepterat detta blir det faktiskt ganska fint, med rytmisk betoning på stundtals oväntade ställen i musiken.

Text och bild: Sunniva Brynnel

Annonser