Redaktionsbloggen

Grant-Lee Phillips ensam med sina sånger på Kägelbanan

Grant-Lee Phillips, Kägelbanan, Stockholm, måndagen den 29 april 2013. 

Grant-Lee Phillips har inte mycket till mellansnack – inga anekdoter, inget av kollegan Robyn Hitchcocks abdurdistiska svada. Han heller har inte särskilt mycket karisma – han står där rakt upp och ned, i  blåjeans, vit skjorta, kavaj och lite nötta boots.

Men det Grant-Lee Phillips har är sina låtar. Fint utmejslade sånger, ett finlemmat hantverk, ekologiskt odlade låtar. Flera av dem är gripande och oemotståndliga, med smarta eller känslomässigt träffande rader om livet, kivet och allt som är oss givet. Så han ställer sig på de scener som tar emot honom, inför den publik som kommer ihåg honom. För det är det minsann inte alla som gör.

Innan Grant-Lee Phillips konsert på Kägelbanan bevittnar jag Staffan Hellstrand med The Nomads och Stockholm Strings på Södra Teaterns stora scen. Två namnkunniga konserter samma kväll, i samma anrika byggnad och i samma regi.

När jag kliver ut från Hellstrands elektriferande segertåg till konsert hinner jag språka som hastigast med ett antal vänner och bekanta. När Grant-Lee Phillips kommer på tal är reaktionen densamma, hos var och en.

”Jag känner igen namnet, men …”

”Jaha – är det han som sjöng i Grant Lee Buffalo? Dom har jag sett live, tror jag…”

”Jag har några skivor någonstans, men kommer inte ihåg …”

Inne på Kägelbanan har en tapper skara mött upp. Och de får sig till livs en fin konsert av Grant-Lee Phillips. Singer-songwriter-hantverk som stundtals närmar sig Ron Sexsmiths trakter, och ibland Waterboys-mannen Mike Scotts. Stålsträngad akustisk gitarr som resonerar i takt med Grant-Lee Phillips röst. En röst som fyller i alla håligheter, och agerar såväl stråksektion som bandkomp. Grant-Lee Phillips klarar sig alldeles själv, vare sig han fingrar på ett låtintro som ekar Beatles, eller om han smeker igång en ackordföljd som andas Neil Young.

När Grant-Lee Phillips når fram är han kanon, men ibland kommer låtar som saknar det där lilla extra, den där karaktären som känns bara Grant-Lee Phillips. Oftast interagerar dock americana, country, folk och 90-talets mer återhållsamma alternativrock i låtar som ibland känns så självklara att jag kommer på mig själv med att undra om det är hans eget material? Jo, det är ett gott betyg.

Men så kommer där en mindre träffande sak och så hör jag rösten: ”Jag har några skivor någonstans, men kommer inte ihåg…”

Timo Kangas

-->

Annonser