Redaktionsbloggen

Gospeln enligt Matthew E White 

11 sep 2013

Matthew E White
Pustervik, Göteborg, tisdag 10 september 2013.

Det här är första kvällen i Sverige för Matthew E White, en fortfarande ganska ung 31-årig snubbe från Richmond, Virginia, med så långt skägg och hår att han ser ut som en baseball-fantast-variant av J Mascis från Dinosaur Jr. Med stöd av fem lika välskötta men betydligt kortare skägg framför han låtar från sitt kritikerrosade debutalbum Big inner och två lovande smakprov från en stundande nya ep.
Kvällen inleds med en lite trevande men väldigt passande Are you ready for the country av americana-farfar Neil Young. Det låter lite som några andra skäggiga farbröder: The Band.
Mot slutet av konserten får vi också en självlysande version av ”C-celebrititeten” Randy Newmans fina Sail away. Den inleds med en underhållande skröna om när en okänd Matthew E White och en vän körde omkring i en bil i Beverly Hills med några cd och ett litet brev till den stora favoriten Newman, i hopp om att få överlämna dessa till idolen. Det föll sig så väl att portarna till Newmans residens just öppnats av personalen och White kom ända fram till en öppnad ytterdörr där husan tog emot hans gåvor med ett överseende leende.
Något överseende leende behöver vi i Pustervikspubliken inte lägga oss till med. Matthew E White levererar mer än väl i en gemytlig konsert där han tackar oss ett flertal gånger. Det här är ingen artist som förställer sig eller spelar tuff.
Musiken lyckas förmedla en trovärdig och ledig legering av många olika uttryck. Här finns en avsplappnad soulådra som tillåts ta sin lilla tid och sträcka ut sig. Här finns pedal steel och några decilitermått Gram Parsons. Ja, här ryms allt från brasilianskt Caetano Veloso-sväng över New Orleans-i-skäggig-indie-version och Robert Wyatt-ljud-hängmattor till råriven kraut. Det sista luftas främst i ett hypnotiskt och psykedeliskt parti i låten Big love, där det blir tydligt hur mycket Matthew E White och bandet låtit Hot Chips remixversion påverka liveversionen. Som ett uppdaterat Happy Mondays möter tyska Can i New Yorks eklektiska tidiga 1980-tal, fast ändå här och nu.
Slutet är stämningsfullt och suggestivt, när Gone away tillåts ta ut svängarna med dess gospelkänsla och tydliga lån från gospelsångaren Washington Phillips, som påminner en del om när Spiritualized låter soul och gospel genomsyra sin musik.
Nu blir jag nyfiken på att se Fight the Big Bull, en improvisations-jazz-ensemble Matthew E White leder och som finns att lyssna på via Spotify.
Timo Kangas

Fotnot: Matthew E White spelar på Debaser Strand i Stockholm torsdag den 12 september.


Fler recensioner

Annonser