Redaktionsbloggen

Från folklore till nutid

N.Razazi416

Naser Razzazi & Rebaz Ensemble
Södra Teatern, Stockholm, 7 december 2013

I mer än fyra decennier har den kurdiske sångaren Naser Razzazis anspänt rökiga och passionerade stämma förfört och erövrat miljontals hjärtan. Med sin varma röst har han förevigat allt från dansanta folklåtar, som mest på nittiotalet med svensk-kurdiska musiker på synt och fiol, till politisk kurdisk poesi med symfoniorkestrar, och därtill en hel del vemodiga och längtansfulla improvisationer till traditionella orientaliska instrument. Han är också närmast unik i sin förmåga att obehindrat anamma och odla skilda dialekter, såväl språkliga som musikaliska, i den kurdiska traditionsfloran.
Denna kväll på Södra Teatern framträdde han i kurdisk folkdräkt tillsammans med Rebaz Ensemble under ledning av den flitige violinisten Pedram Shahlai, som här plockat fram den uppräta fiddlan kamanche, och man hör att han är skolad violinist då han tar fram en jämnare och mer kärnfull ton – instrumenten brukar ju annars vara sprött och nasalt, och lite hickande.
Det började i vemodets tecken med Naser Razzazis lidelsefulla sång i dialog med Shahlais improvisation, snart utmynnad i desto gladare folklåtar där daffen – den stora tamburinen – kom till sin rätt med mäktiga markeringar i udda taktarter. Slagverkets samspel med gästande cello och bas gav bra kropp och dynamik, men nog har daffen getts för stor roll som kurdisk identitetsmarkör, och här dränkte den cellon – vilket dock åtgärdades från mixerbordet efter pausen. Då kunde man också höra drag av 80-talets Kamakars i arren, som Shahlai och oudspelaren Mohamed Khaledyan tillsammans arbetat fram.
Utöver persiskt solo på tar och modernt iranskt fingerakrobatik på tombak hade arren också en tydligt persisk touch, och man undrar vad programtiteln ”Från folklore till nutid” egentligen skulle syfta till. Men visst fanns där också ett svar: folklore i Razzazis omistligt kurdiska sångstil och i daffens sväng, medan nutiden kom fram i mellanstämmor med stänk av new age, samt i Shahlais och Khaledyans snickarglädje med att skapa rytmisk spänning här och var, och i den kurdiska folkmelodiken i stycket Khazan av den häromåret bortgångne persiske santoormästaren Meshkatian.
Pedram Shahlai stortrivdes på scenen och spelade avslappnat och samtidigt alert och skickligt, och spelglädjen övergick till och med i humoristiska kommentarer mellan låtarna. Ensemblen lyckades visserligen framföra arren balanserat och även med en del dansant svängiga takter till Razzazis osvikliga rytmkänsla, men musiken var mestadels väl stram, åtminstone ett bra tag.
Det var då som det hände, såsom det kan göra med sanna konstnärer. Razzazi kunde inte låta bli att höja insatsen i stundens ingivelse och överraskade musikerna genom att sjunga en synnerligen svängig låt av sin husgud, den ojämförlige kurdiske sånglegenden Hasan Zirak. För ensemblen blev detta den skänk från ovan som blåste liv i musiken och öppnade upp för spontanare och mer besjälat spel som tog ut svängarna, och musikernas glädje gick inte att ta miste på så som de såg sig själva ha ryckts med i att spela sin sångare till. Väl mött.
Hama Jino Biglari

Annonser