Nisse Sandström Quintet, Swejs
Joel Svensson Quartet, Scalateatern
Stockholm Jazz Festival, fredag 16 oktober 2015.
För två år sedan lämnade en av svensk 2000-talsjazz mest inflytelserika kvartetter in brickan och gick skilda vägar. Sedan dess har frontmannen Jonas Kullhammar bland annat gjort nyinspelningar med tenorfavoriter som Gilbert Holmström, Bernt Rosengren och Nisse Sandström, medan pianisten Torbjörn Gulz bland annat hållit ett vakande öga över unga gitarristen Joel Svensson.
Under fredagen höll de två kvartettmotorerna till på varsin sida av jazzsamhället: Kullhammar och Nisse Sandström stod under kristallkronorna på Odd Fellows fantastiska ballroom vid Kungsträdgården och spelade för ett publikum som var med när det begav sig i Harlem på Nalen; Gulz hade med sig unge Svenssson ned till Scalateaterns källarvalv där tiden stannat kring ett Berlinskt 90-tal.
Uppbackad av unga, klockrena kompet med Kenji Rabson, Moussa Fadera och pianisten Leo Lindberg serverade tenorsaxofonisten Nisse Sandström låtar från sitt nya album Live at Crescendo med hyllningar till sina gamla musikerhjältar: Hank Mobley, Lucky Thompson och Al Cohn. 73-årige Sandström blåser med en stor portion soul så stort, inkännande och avslappnat som någonsin. Med hjärtat i post-bopen låter Sandström ana helt andra erfarenheter: alla skikten finns i hans spel. Jonas Kullhammar assisterar maestro på bästa sätt, Nisse ber Kullhammar att göra When sunny gets blue medan han själv sätter sig i publiken för att njuta. Tillsammans gör de avslutningsvis Sonny Rollins No Moe.
Ett halvt dygn senare kliver 25-årige gitarristen Joel Svensson på den lilla gradängscenen i Scalateaterns källarplan. Joel och bandet med Gulz och Bengt Stark och basisten Tom-Eddye Nordén öppnar med The End of a love affair och Svenssons egen Devices innan de ger sig ut i Billy Reids I’ll close my eyes, en standard som Bernt Rosengren och Doug Raney spelade in på skivan med samma namn.
Att Raney är en av Svenssons stora inspiratörer är ett ovedersägligt faktum, men unge herr Svensson har så mycket mer i sin Gibson 347. Under egna kompositionen Captain of the open seas, från debutskivan Introducing Joe Svensson, ger Svenssons spel hommage till Raney, Pat Martino och John Scofields bluesbaserade outsidespel i höjd med trioskivorna Sco gjorde under tidigt 1980-tal.
Trots dessa inspirationskällor har 25-årige Svensson en egen bluesmättad ton, fint melodiskt sinne och redan en stor portion humor i solospelet. Uppbackad av improvisationsmästarna Gulz och Stark lyfter Svensson iväg i en brutalsvängande Secret bebop. Och så har Sverige fått en ny gitarrist som kommer att låta höra av sig.
text och bild: Magnus Östnäs
