Redaktionsbloggen

Fiasko för Rodriguez men akter som Prince, Laura Mvula och Efterklang briljerade på Skeppsholmen

Stjärnskottet Laura Mvula hörde till dem som övertygade stort på Stockholm Music & Arts.
Mvula3

Stockholm Music & Arts 2013 är till ända. I dessa festivaldödens dagar kan man konstatera att SM&A intagit en saknad och efterlängtad plats hos stockholmarna och redan liknar en fast sommartradition.
Även om storasyskonet Way Out West i Göteborg har ett ännu bättre program var det inget dåligt artistuppbåd arrangören Luger mönstrade i Stockholm. Det finns alla skäl att hoppas och tro på en fortsättning även nästa år.

Festivalens mellandag på lördagen hade det på pappret minst namnstarka programmet, men saknade inte starka kort. Samiska sångerskan Sofia Jannok visade att jojk går att kombinera med modernt klingande samtidsmusik. Danska Efterklang skulle annars visa sig ge största behållningen. Gruppens eleganta och serena atmosfärpop fungerade allra bäst i de snabbare låtarna då bara himlen själv ritade upp gränserna för musikens rymder.

Rodriguez stod som lördagkvällens definitiva affischnamn. Även om han musikaliskt inte alls håller för den hype som skapats av utmärkta filmen Searching for Sugar Man, var vi nog många som hoppats på en minnesvärd konsert.
Tyvärr fick vi fel. Efter en halvhyfsad inledning blev det uppenbart att det var något som inte stämde. Varje låtpaus blev makabert långdragen. Rodriguez tycktes ha problem med stämningen av sin gitarr samt en hel del annat. Framträdandet tappade alltmer styrfart för att till slut plana ut i något så ofokuserat att publiken hade vänt det ryggen om det ägt rum på ett blueskafé av en okänd artist. Rodriguez fick ledas av scenen efter en rekordkort konsert på 7-8 låtar.
De kanske 10 000 som hade kommit hit främst för att hans skull måste ha blivit väldigt snopna och besvikna. Å andra sidan var anledningen till att de kom en skapad myt som den 71-årige Rodriguez med sina två medelmåttiga skivor i bagaget svårligen kunde leva upp till i alla fall.

Utan att skryta, mellansnackets okrönte mästare: Billy Bragg.

Söndagen hade ett kvalitetsmässigt jämnare program. Mariam The Believer var hela tiden intressant med sina själfulla och rytmiska ljudlandskap. Billy Bragg gav visserligen en mer förutsägbar konsert, men med mycket hjärta. En handfull fina låtar har Bragg onekligen. Utöver dessa undrar jag om inte hans främsta talang ligger i förmågan till underhållande och skarpt formulerade mellansnack.Unga Laura Mvula bjöd på sofistikerad och stilfull soul som lovade att hon kommer att återvända ännu större. Med instrument som harpa, fiol och cello som fond målade hon upp drömlika bilder som passade väldigt väl ihop med den sjunkande solen över Skeppsholmen.

En dryg timme försenad, helt enligt rockstjärnedivornas regelbok, kom sedan festivalens tveklösa höjdpunkt ut på scenen. Och som väntat krossade Prince allt motstånd. Det var bara sättet han gjorde det på som var högst överraskande.
Sen sist har han blandat kortleken med musikaliska förebilder rejält. James Brown, Stevie Wonder och Beatles har hamnat längre bak och Jimi Hendrix längst fram. Prince 2013 är faktiskt hårdrock för nästan hela slanten.
Bakom honom kompade inte längre New Power Generation eller närbesläktade grupper utan tremannarockbandet 3rdeyegirl med bara kvinnliga medlemmar. En rockad som gav Prince en helt annan tyngd och sträv enkelhet i soundet.
Visst finns det något befriande i att Prince just när hans minimalistfunk än en gång ligger väldigt rätt i tiden visar att han drivs av helt andra skäl till att göra musik än de som går hem i trendsalongerna.
Prince lyckades få hela konserten att kännas spännande eftersom ingen visste vad som skulle hända härnäst. Om någon sagt att han skulle spela en enda cover och gett mig tusen gissningar hade jag ändå inte prickat in den instrumentala jazzrocklåten Stratus av Billy Cobham, framförd på ett sätt som Judas Priest hade nickat gillande åt.
Konserten och Prince växlade karaktär oavbrutet. I ena ögonblicket gitarrgud, i nästa formidabel pianist och sviken älskare i ett hisnande balladpotpurri där det hängivna uttrycket i hans röst för en stund lurade mig att tro att han menade allvar just här och nu.
Klassikern Purple rain kunde lätt tillhöra de örhängen som han skyndade över i halv version, men gjordes i stället till en innerlig hymn som avslutades med allsång.

Lila regn över Skeppsholmen.

Speltiden var bara drygt två timmar men så späckade med tvära kast och falska finaler att känslan efteråt var att ha fått se två konserter av Prince – minst. Ingen som stannade kvar till slutet kunde rimligtvis vara missnöjd. Prince vet vad han gör varje sekund, har en trollkarlshatt till brädden full av hitlåtar och behöver knappast tänka i termer av utfyllnad.
Några invändningar? Egentligen inte. Valet av ett rockorienterat tremannaband innebar förstås vissa begränsningar. Den riktigt slicka och hårdsvängande funken, beroende av exakta rytmförskjutningar, var utbytt mot en mindre nogräknad och fläskigare hårdrockfunk à la Red Hot Chili Peppers. Men just detta var precis i linje med den lille store mannens intentioner i år.

Till sist: ena halvan av festivalnamnet, konsten, upplevde jag styvmoderligt behandlad trots alla försök till motsatsen. Ett par av utställningslokalerna kändes trånga och inte alls ändamålsenliga. Ingen jag talade med hade något att säga om konstdelen av festivalen. Vilket givetvis är ett underbetyg. Nästa år bör man anstränga sig mer för att det möte mellan musik och konst som arrangörerna berömmer sig av ska bli levande och i någon mening jämbördigt.

Anders Pihl

Annonser