ODE består av Emilia Amper, nyckelharpa och sång, Olle Linder, slagverk/gitarr/sång och Dan Svensson slagverk/gitarr/sång och är enligt Lira med flera musikjournalister en av Sveriges absolut bästa unga folkgrupper.

Här kan du lyssna påtitelspåret ODEs nya skiva, i en liveinspelning från i höstas:

Och här är en av våra favoriter från det förra albumet:

Ps. Självklart går det lika bra att ge bort prenumerationen som att teckna den åt sig själv.

Klicka här för att läsa vår över 50 sidor tjocka festivalguide!

Här tecknar du din autogiroprenumeration, välj “autogiro” i den översta formulärraden.

http://www.lira.se/prenumerera/

Ale Möller är känd främst som folkmusiker, så att han skulle skriva musik för storband kan tyckas en smula oväntat, men när han en gång i tiden inledde sin karriär var det faktiskt som jazztrumpetare. Just det instrumentet har han inte med sig denna kväll, men väl ett tjugotal andra; flöjter, skalmejor, banjo, dragspel och en hel del annat. Dessutom har han sällskap inte bara av ett av landets främsta storband utan också av två av sina mångåriga spelkamrater, slagverkaren Rafael Sida och keyboardisten Mats Öberg, som båda är lika rutinerade inom jazz som folkmusik.
Releasekonserten för skivan Pegasus inleds med titelstycket, en lång tredelad svit där Möller växlar mellan sex olika instrument och hela storbandet släpper loss rejält i en triolpolska. Redan där visas fina exempel på de ytterst högklassiga arrangemang som präglar alla låtar under kvällen. Sviten följs sedan av Lanterna, där flöjter av olika slag är framträdande, och den indiskt inspirerade Refug där Möller spelar banjo. Hans instrumentsamling omfattar inte enbart konventionella (om än mer eller mindre ovanliga) instrument utan också en del egna konstruktioner, som exempelvis clarino. Denna bensinslang med klarinettmunstycke låter ungefär som en duduk och har fått ge namn åt en låt.
Under konserten ges det plats även åt ett par stillsammare låtar som Vindskugga, där trion på luta, munspel och udu (lerkruka) backas upp av storbandets ovanligt mjuka klanger.
Nästan alla musikerna spelar solon under konsertens gång, och Mats Öberg kan såklart inte låta bli att showa lite extra och spelar en del av ett av sina pianosolon bakom ryggen. Alla solon till trots så är det ändå ensemblespelet och arren som är allra mest imponerande. Att Ale Möller, Rafael Sida och Mats Öberg är briljanta på sina respektive instrument är ingen överraskning, inte heller att Bohuslän Big Band är ett av landets främsta storband, men att göra alltihop till en enhet är oerhört skickligt.

Rasmus Klockljung

Kägelbanan är smockfull och det är lapp på luckan. Utanför står fans och hoppas på att få köpa en biljett av förbipasserande. När Will Oldham tar sina hängseldenimbrallor, sin randiga jobbarskjorta och sitt alter ego Bonnie Prince Billy till Sverige möter beundrarna upp mangrant.

Med sig har Bonnie Prince Billy sin skönsjungande duettprinsessa Dawn McCarthy, till vardags i Faun Fables där hon sjunger eget material, traditionella folksånger och låtar av andra singer-songwriters. Inte så långt från Bonnie Prince Billy & Dawn McCarthys egen show alltså. Eller ja, show … Det här är avskalat och nedtaget till basics. Fyra musiker som sitter ner framför en mikrofon som placerats i mitten. Längst till vänster en man vars maskiner manar fram svepande cymbalklanger och andra puttrande ljud – en skön kontrast till det i övrigt väldigt akustiska old school-läget . Till höger om honom en herre som trakterar gitarren med lätthet och variationsrikedom. Och så Oldham och McCarthy, med gitarr respektive minimalt trumset och lite annat tingeltangel.

What the Brothers sang heter det tämligen färska albumet de turnerar med. Ett finstämt hjärteprojekt där Everly Brothers låtskatt får sig en ny genomlysning. Det är inte bara de mest självklara numren som luftas och det hela görs med stor kärlek och innerlighet. I synnerhet i livetappningen.

Publiken är andäktig och förväntansfull – och allt infrias med råge. Bonnie Prince Billy och Dawn McCarthy sjunger innerligt och vackert, med precis rätt mått patina för att det bara ska kännas fint, aldrig smetigt på något vis. Efter att ha upplevt Emmylou Harris och Rodney Crowells version av Love hurts live bara några dagar tidigare kan jag säga att Bonnie Prince Billy och Dawn McCarthy lätt toppar den. Med hästlängder dessutom. Everlymaterialet varvas med lite eget dito, och sammantaget är detta en av de mest intima och fina konserter jag bevistat på länge.

Timo Kangas

Du som inte redan prenumerar kan göra det här, eller beställa ett lösnummer här!

Kris Kristofferson är också snart aktuell i långfilmen When angels sing. Tim Canlies familjedrama bygger på Turk Pipkins roman från 1999. Andra kända musiker/skådespelare i filmen är Harry Connick Jr, Lyle Lovett och Willie Nelson.

Timo Kangas
 

Det är en avskalad Lucinda Williams vi möter denna majkväll. Ingen trummis, blott två kompmusiker bredvid Williams snyggt sargade sångröst och gitarrspel. Basisten David Sutton står där i sin yrvakna Replacementsfrissa och randiga skjorta och understödjer så perfekt avvägt som det går att önska. Han håller igen, faller sedan ledigt in i låtarna och ger stadga där ute på vänsterkanten, från publiken sett.
Gitarristen och pedal steel-liraren Doug Pettibone flankerar på höger sida iklädd westernskjorta, och levererar fills, licks och melodislingor som accentuerar både det harmoniska och det dissonanta i Lucinda Williams låtbyggen. Nyligen turnerade Williams faktiskt runt i USA med enbart Pettibone som ackompanjemang.

Så är hon en säker scenartist också, Lucinda Williams. Det märks och hörs att hon levt. Williams är också närmast att betrakta som en veteran vid det här laget. Första albumet, Ramblin’, släpptes redan 1979. Även om det dröjde nästan tio år till – när brittiska Rough Trade var med om att sprida hennes självbetitlade album – innan det började hända saker på allvar. Ett decennium till gick innan Lucinda Williams släppte det album som de flesta förknippar med henne: Car wheels on a gravel road. Än i dag bygger Williams en stor del av sina konserter på låtar därifrån. Just den här kvällen bland annat Joy, som även soulsångerskan Bettye LaVette gjort en cover på, och Drunken angel, som låter så självklar men samtidigt sällsam som en låt någonsin kan.

Hon har förstås en diger katalog att välja och vraka ur vid det här laget, och hon gör det också. Låtar åker in och ut ur setlisten från spelning till spelning. Den här kvällen får vi bland annat en av många efterlängtad Get right with God. Tempot hålls till stor del nere, det är mer country eller folk eller blues än det är rock. För helheten och variationens skull hade det inte skadat med några fler upptemponummer. Det gäller ju att hålla en något söndagsdåsig och ganska mogen publik på alerten. Bifallet är trots det hjärtligt och stort. Vi är villiga Williamsfans.

Två ännu oinspelade alster bådar gott om den skiva som Lucinda Williams nämner att hon vill spela in snarast. Something wicked this way comes är, som artisten själv påpekar, en riktig “fire and brimstone”-biblisk rökare som lånar sin titel från Shakespeare. Även om Williams tidigare trodde att hon citerade Ray Bradburys romantitel, innan hennes man Tom rättade henne. When I look at the world är en enkelt uppbyggd, tydlig och stark sång om att ta till vara på det postiva här i livet, även om du drabbas av en formlig litania av elände. Jag ser att publiken blir väldigt berörd.

Några väl valda covers får vi också. Skip James bluesklassiker Hard time killing floor blues, som skrevs under den stora depressionen i USA, känns nästan skrämmande aktuell. Och första extranumret är en finstilt tolkning av den alltför tidigt bortgångne engelsmannen Nick Drakes tidlösa River man.

Jag hoppas att det inte hinner flyta alltför mycket vatten i floden innan Lucinda Williams kommer tillbaka med ett nytt album och en ny turné. Denna gång gärna med fullt band.

Timo Kangas

Den mästerlige munspelaren Filip Jers visade på sin senaste jazzbetonade platta att han är tillhör världseliten på olika varianter av detta egentligen ganska primitiva instrument. På den internationella spelmansstämman i Göteborg i lördags visade han att världseliten nog får jobba hårt för att bräcka honom. Till skillnad mot exempelvis trombon och fiol finns ju fasta lägen på munspel och inte trodde jag att man kunde spela totalkromatiskt på ett litet bluesmunspel. Men det kan Jers. Min övertygelse att man inte heller kunde spela två olika stämmor samtidigt på instrumentet, men det får Jers mig att förtränga för tillfället. Att kompa sig själv och samtidigt spela melodin, ja det fixar han nog i sömnen. Men sömnig, det blir man definitivt inte under denna pigga konsert. Mästermunspelaren får snabbt tyst på de pratglada i baren när de inser vad för något övernaturligt munspelsväsen som står på scenen. Eftersom Jers tillhör de extraordinära trynorganisternas skara är han dessutom duktig på att spela gitarr, självklart samtidigt som han spelar munspel. Sist men inte minst är denne överstyve munspelare smart nog att plocka med sångerskan Sofie Livebrant på några sånger, för att variera programmet och för att visa vilken bra sångerska hon är. Eftersom detta var en festival var konserten tyvärr ganska kort, jag hade gärna suttit där än och lyssnat på denne konstnär när han böjer och bänder tonerna i sitt förtrollade instrument. Kan Näcken vara munspelare så fanns han på Konstepidemin denna kväll.

Bengt Edqvist

I kölvattnet på årets duettalbum Old yellow moon är det strävsamma kreativa paret Emmylou Harris och Rodney Crowell ute på en efterlängtad gemensam turné. Inte ett månvarv för sent, om ni frågar mig. Stämningen är lättsam och avslappnad på scenen. Huvudpersonerna turas om att sjunga och att introducera låtarna. Det mesta av materialet på nya skivan luftas och däremellan sticker duon in material från sina respektive solokarriärer. Naturligtvis görs det duett i Love hurts, som Harris för 40 år sedan gjorde i en numera klassisk inspelning med Gram Parsons. Den här kvällens version blir nu inte fullt lika klassisk, men tillräckligt fin för att förvaras i minneskabinettet.

Rodney Crowell ingick en gång i tiden i Emmylou Harris omtalade kompband The Hot Band, där han stod för kompgitarr och harmonisång. Harris har alltid högaktat Crowells låtskrivande, och det var först när hon fick höra hans musik som hennes solokarriär fick den nödvändiga inspirationen. Crowells fina Bluebird wine öppnade Harris storbolagsdebut Pieces of the sky från 1975 och har efter noggrann lagring korkats upp igen för Old yellow moon. Att duoskivan haft en ungefär lika lång mognadsprocess är alltså en kraftig underdrift. ”Närmare 40 år”, skämtar Emmylou från scenen.

Det här är undertecknads första besök på Stockholm Waterfront och intrycket är mestadels positivt. Ljudet är fenomenalt tydligt och komforten stor i den kongressliknande lokalen. Det är kanske långt från Texas, Nashville, eller den här musikens rötter, men det förtar inte musikens kraft eller effekt.

Kompbandet är lika fenomenalt som ljudet. Det är inte ofta jag fått se en ljudtekniker stå och dansa, spela lufttrummor och dito –kontrabas, men den här kvällen är ovanlig. Det fem man starka kompbandet levererar i låt efter låt, med trummor, bas, pedal steel/dobro, klaviaturer/dragspel – och så australiensaren Jed Hughes på flyhänt gitarrspel. Det märks att de har roligt – lite insiderleenden på någon låt, och så de där kärvänliga presentationer av medlemmarna. Steve Fishell på pedal steel har till och med lockats tillbaka ur sin självvalda musikerexil och vi i publiken är lika glada som artistduon för det.

Medelåldern är ganska hög och publiken städad. Här finns perfekt parkerade permobiler, en försiktigt stapplande pensionssparare med gips och krycka och en måttfullt överförfriskad ålderman som har svårt för trappstegen. (Kanske är hans favorit Stumble into grace?) De äldre får sällskap av yngre countryskägghipsters, fyrtiotaggare från dataspelsbranschen och tjejer som skulle kunna vara barnbarn. Jag noterar något fall av generationsöverskridande familjeutflykt också.

Glädjande, för det här är ju musik och texter som talar över generationsgränser. Country- och folkbaserad rootsmusik som gärna berättar om familj, om arbete, om livets sorg och glädjeämnen – och som hela tiden utgår från ett oansträngt underdog-perspektiv.

Rodney Crowells låt Ain’t living long like this stammar från hans solodebut från 1978 men är precis lika stark – nej, starkare – 35 år senare. Precis som det mesta den här duon med fem medmusiker tar sig för i Stockholm. Emmylou Harris sjunger sin hyllning till den för tre år sedan bortgångna kanadensiska folksångerskan Kate McGarrigle och duon tar sig värdigt an åldrandets gissel i Matraca Bergs vackra Back when we were beautiful.

Bandet behärskar det finstilta precis lika bra som det lekfulla rockandet i honkytonk-numren. Och Rodney Crowells rader “Just like a wild fire/You’re running all over town/As much as you burn me baby/I should be ashes by now” får en något annorlunda innebörd denna brännheta vecka.

I sanning ett Hot Band.

Timo Kangas

Innan konserten sitter jag till bords med en känd amerikansk avantgardeartist.
“The Residents förändrade mitt liv när jag hörde dem på en radioshow 1976″, berättar han.
“Mitt också”, replikerar jag. I mitt fall skedde det dock något senare.
Båda är vi överens om att det där mest glödande intresset falnade någon under 1980-talets andra hälft. Ja, det verkar vara konsensus hos många gamla fans.
Om man pratar med dem.
Annars märks det inte.
För det finns fortfarande gott om personer som går på konserterna. Eller som bara går omkring med Residents-t-shirts med den där karakteristiska ögongloben till huvud. En enda stort ögonglob med en top hat på huvudet. En universell symbol, ett trademark som inte ligger Kiss sminkning eller Elton Johns glasögon efter.
Fast på en undergroundnivå.
“Jaha, de där med ögonen…”, som oinitierade kan uttrycka det.
Nu skriver vi 2013 och kropparna som tillhör medlemmarna i det en gång så hemlighetsfulla och mytomspunna bandet har hunnit byta ut samtliga celler åtskilliga gånger sedan bandet var riktigt relevant.
En gång i tiden skapade The Residents ett alldeles eget universum. Audiellt såväl som visuellt.
Inslag av modern klassisk musik och avantgarde-jazz frontalkrockade med world music från anno dazumal. Influenser från hela världen, den yttre såväl som inre.
The Residents kunde presentera en konceptskiva där de återskapade eskimåernas vardag – och det påstods att de släpade in stora isflak i studion för att skapa rätt atmosfär. Ett slags ambient audioantropologi.
En annan gång kunde de sätta ihop en skiva med namnet The Third Reich ‘n Roll. Ett verk bestående av en albumlång, virvlande tripp till potpurri där 1960-talets radiohits passerade revy i en mardrömslik men i mina öron ljuvlig kakafoni. Urinvånare från en okänd plats i rummet fick skildra hur hjärntvättande och samtidigt underbar populärkultur kan vara.
Även i The Residents absurdistiska, avantgardistiska skepnad.
Nog att det satte sina spår alltid.
Med åren tappade The Residents dock tråden. När jag såg dem på Roskildefestivalen 1999 var det Wormwood som var aktuell. En lång, teatralisk föreställning som fick detta tidigare att vresigt muttra saker som “pretentiöst”.
Där The Residents en gång i tiden skapade något som kändes som framtidens musik – eller åtminstone musik från en annan planet – har de numera halkat efter i utvecklingen. När MIDI och andra nymodigheter gjorde sitt intrång på musikscenen kändes denna multimediagrupp inte länge så framåtblickande.
2013 är medlemmarna någonstans kring pensionsåldern och musiken låter daterad. Gitarristen spelar som en artrockskakad man med alldeles för stort intresse för lite äldre tekniska pryttlar. Harmolodiskt besläktat men harmlöst.
Mannen bakom datorn trycker fram snurriga och murriga läten och ljudsjok men det känns inte tidlöst eller drar undan mattan under fötterna på lyssnaren.
Wonder of weird kallar The Residents – som i dag turnerar som en trio – den här 40-årsjubileumsturnén. Och det är tillbakablick på olika faser av bandets karriär. Samtidigt är det en historia om Randy Rose – det namn som för inte så länge sedan utannonserades som den länge hemlighållna frontpersonens namn.
De klassiska Residents-låtarna står knappt att känna igen i sin nya skrud. En skrud som paradoxalt nog känns mindre relevant än den gamla.
Ramhistioren om Randy Rose är det som gör oss allra mest osäkra – vad är fakta, vad är fiction? Fejkar Randy Rose när han stakar sig, tillhör det showen? När han pratar om vännen Snakefingers tidiga bortgång, är det enbart äkta känslor?
En berättelse om elva brustna äktenskap, om sexberoende och ett misslyckande i porrbranschen, med oväntade fula gubben-tendenser och så den där trots allt ganska unika och smått deprimerade tonen i anslaget – där har ni Wonder of weird i ett nötskal.
Det är bara det att själva nöten är knäckt och krackelerad.
Jag undrar inte längre vad som finns där inne.
Tar jag en tugga smakar den härsket.
Timo Kangas

Grant-Lee Phillips har inte mycket till mellansnack – inga anekdoter, inget av kollegan Robyn Hitchcocks abdurdistiska svada. Han heller har inte särskilt mycket karisma – han står där rakt upp och ned, i  blåjeans, vit skjorta, kavaj och lite nötta boots.

Men det Grant-Lee Phillips har är sina låtar. Fint utmejslade sånger, ett finlemmat hantverk, ekologiskt odlade låtar. Flera av dem är gripande och oemotståndliga, med smarta eller känslomässigt träffande rader om livet, kivet och allt som är oss givet. Så han ställer sig på de scener som tar emot honom, inför den publik som kommer ihåg honom. För det är det minsann inte alla som gör.

Innan Grant-Lee Phillips konsert på Kägelbanan bevittnar jag Staffan Hellstrand med The Nomads och Stockholm Strings på Södra Teaterns stora scen. Två namnkunniga konserter samma kväll, i samma anrika byggnad och i samma regi.

När jag kliver ut från Hellstrands elektriferande segertåg till konsert hinner jag språka som hastigast med ett antal vänner och bekanta. När Grant-Lee Phillips kommer på tal är reaktionen densamma, hos var och en.

”Jag känner igen namnet, men …”

”Jaha – är det han som sjöng i Grant Lee Buffalo? Dom har jag sett live, tror jag…”

”Jag har några skivor någonstans, men kommer inte ihåg …”

Inne på Kägelbanan har en tapper skara mött upp. Och de får sig till livs en fin konsert av Grant-Lee Phillips. Singer-songwriter-hantverk som stundtals närmar sig Ron Sexsmiths trakter, och ibland Waterboys-mannen Mike Scotts. Stålsträngad akustisk gitarr som resonerar i takt med Grant-Lee Phillips röst. En röst som fyller i alla håligheter, och agerar såväl stråksektion som bandkomp. Grant-Lee Phillips klarar sig alldeles själv, vare sig han fingrar på ett låtintro som ekar Beatles, eller om han smeker igång en ackordföljd som andas Neil Young.

När Grant-Lee Phillips når fram är han kanon, men ibland kommer låtar som saknar det där lilla extra, den där karaktären som känns bara Grant-Lee Phillips. Oftast interagerar dock americana, country, folk och 90-talets mer återhållsamma alternativrock i låtar som ibland känns så självklara att jag kommer på mig själv med att undra om det är hans eget material? Jo, det är ett gott betyg.

Men så kommer där en mindre träffande sak och så hör jag rösten: ”Jag har några skivor någonstans, men kommer inte ihåg…”

Timo Kangas

Så kom hon då äntligen till Sverige, spanska sångerskan Concha Buika.  Efterlängtad av många äntrade hon scenen barfota, iklädd i en svart, glittrande, ärmlös aftonklänning, och i sällskap av en pianist och en percussionist.

Buika var självklar drottning på scen hela kvällen, men inte på ett framfusigt utan ödmjukt sätt. Hon levererade sina bästa sånger med en enormt stark, nästan elektrisk scennärvaro. Den hesa whiskyrösten är absolut en av hennes bästa egenskaper – med den uttrycker hon den eldiga passion och inlevelse som riktigt stark och berörande flamenco kräver.

Hon dansade också till flamencotakterna med de sedvanliga kjol-, hand- och fingerrörelserna, klappade händerna och slöt ögonen. Buikas musik är dock inte bara flamenco, snarare en blandning av soul, jazz, kubanska toner och blues. Hon sjunger mest på spanska men denna kväll bjöd hon också på några mer souliga låtar på engelska.

Buikas varma, inbjudande personlighet gör henne till en älskvärd artist.  Snabbt etablerade hon en kontakt med publiken – pratade, skojade och skrattade och fick stor kärlek tillbaka. Trots den framstående position sångerskan nått – hon betraktas idag som den nya flamencostjärnan efter den bortgångna, mexikanska flamencostorheten Chavela Vargas. Trots att Buika räknas till en av de 50 mest framstående röster i hela världen är hon heller ingen diva. Nästan ödmjukt tackade hon sina maestros, sina medmusikanter på scenen men också publiken.

– Thank  you for having me here, flera gånger under konserten.

Och när en karismatisk artist samspelar både med medmusiker och  publik,  då finns alla förutsättningar för fulländning.

Efter varje sång böjde Buika huvudet mot bröstet och med fingrarna i kors tackade hon för de högljudda applåder som uppstod.

– Time is not my boss, your love is my boss, sa Buika och fick stående ovationer.

Därmed blev det också flera extra nummer.

– I don’t wanna leave, I want to sing” fortsatte Buika och sjöng ytterligare några låtar.

På alla sätt en väldigt fin konsert – full av stor musik, kärlek och värme.

Maria-Kaisa Jurva

Göteborgsduon Andreas Lingbrand och Mathias Eriksson kallade sig tidigare Yggdrasil men insåg snart att de inte var ensamma om det. Nu har de tagit sig namnet Kurbeats och gör på sitt första album under det namnet skäl för ordvitsen genom att mixa elektroniska beats med traditionellt folkmusikspel på fiol och nyckelharpa samt jojk. Skivan heter Folktronica och rymmer gäster som Solveig Andersson (jojk), David Stiernholm på nyckelharpa och riksspelmannen Erika Risinger, känd från bandet Navarra, på fiol.

På söndag har bandet releasefest på Pustervik i Göteborg med fullt liveband – och vet ni, vi har fyra gratisbiljetter att lotta ut! Mejla namn och adress så drar vi senast torsdag två vinnare av två biljetter vardera.

patrik@lira.se

OBS! Slumpgeneratorn har sagt sitt: glada vinnare av två biljetter vardera är Petra Knutson i Mölnlycke och Vojana Balaban i Göteborg. Grattis! Biljetterna går med onsdagens post!