Richard Buckner
Pustervik, Göteborg, måndag 9 december 2013
Han är lite av en artisternas artist, Richard Buckner. En amerikansk altcountry-ikon son verkar i det fördolda. Hyllad av alla från Bon Iver och Calexico till Leif Jordansson och Christian Kjellvander.
Årets album Surrounded har välförtjänt seglat högt upp på många årsbästalistor, Och det är släppt på ganska hippa och alltid heta North Carolina-etiketten Merge, vars stall rymmer alternativindiestorheter som Arcade Fire, Lambchop och Superchunk.
Ändå har mannen svårt att locka folk till sina konserter i Sverige.
Meningen var att Richard Buckner skulle skriva noveller men i stället styrde hans kreativa kompass i riktning mot den intima musiken på Surrounded. En skiva som på många sätt summerar storheten i Buckners uttryck. Han fångar mig med de litterärt anstrukna texterna och en oförställd röst. Att skivan inte känns överarbetad, utan tillkommit tämligen snabbt och fångat låtarna liksom i flykten, ökar på de positiva känslorna ytterligare.
Buckner turnerar med blott en mikrofonförsedd stålsträngad akustisk gitarr; det är strikt budget som gäller för denna artisternas artist, för alltid anpassad till kommersialismens komposthög. Inte en ton från albumets elektroniska autoharp, som han berättat varit förlösande i skapandeprocessen eftersom han inte var särskilt bekant med det cittra-liknande instrumentet.
Synnerligen förenklat träder Buckner denna kväll fram lite som en mindre surmagad Mark Kozelek; utan den senares intrikata fingerspel men med fåordigt mellansnack. Buckner låter sångerna sköta kommunikationen, och trots Ibuprofen-input och trots att vi knappt är femtio personer i publiken når många, många av sångerna in i kväll.
Richard Buckner passar helt enkelt perfekt bland sofforna, fåtöljerna, barstolarna och ölkranarna i Pusterviks övre bar, medan spårvagnar brutalt kör över löven i sina spår där de rullar förbi ute i vinterrusket.
Timo Kangas
