Redaktionsbloggen

En banankontakts bekännelser – Kjell Alinge i Lira Musikmagasin

16 Aug

Sjuttioårsdagen till ära publicerar vi här Kjell Alinges premiärkrönika för Lira Musikmagasin, tidigare publicerad i Lira #2 2013. En andra krönika finns i vårt senaste nummer, och en tredje kommer i Liras första höstnummer, ute 19 september.

Foto: Seven Frames

1: Alinge ger sig ut på en återresa till radiomusikens barndom och försöker samtidigt orientera sig i ett ständigt föränderligt radiolandskap varvid märkliga möten med eklektiska fruktläten uppstår.

EN BANANKONTAKTS BEKÄNNELSER

En gång var jag så liten att jag knappt hittade mina öron. Öronen var små trattar på var sin sida om huvudet.
Detta hände under den hedniska tiden då musik var något slemmigt amerikanskt eller halvkriminellt och onödigt. ”Musiken gör ju ingen nytta!”, sa de äldre och lade på en skiva med marschen Carolus Rex. Den var ju barsk och styvnackat manlig. Sådant lät illa i huvudet på en liten banankontakt. Musiken var vid denna tid mest smetiga dängor om kärlekspar som dränkte sig eller tjosan-hambo.
Nja förresten, i radion fanns en timmes grammofonmusik varje dag. Den avslutades alltid med en rufsig marsch. Hade man tur kunde man få höra lite skvalpig negermusik – jo man sa så då – med Duke Ellington, Louis Armstrong eller Harry Belafonte. Långt i fjärran och i dagstidningarnas innersta kunde man ana något lurvigt och lockande. På andra sidan Atlanten steg rockmusiken in på scenen i jeans och läderjacka. Det var dags för dixiemusiken att kasta in alla sina handdukar.

Själv satt jag som ett Liljeholmens i mitt lilla pojkrum och skruvade på min radio av märket Tjerneld. Om jag hängde ut genom fönstret som en dödsföraktande schimpans kunde jag vissa stjärnklara kvällar få in Radio Luxembourg. Där var rockmusiken redan sjösatt och påskruvad. Falsettbrusiga discjockeys vände snabbt sina specialimporterade singelskivor. Jag kunde se framför mitt inre öga hur de bollade med dem som med vändstekta ägg.
Sedan gjordes det reklam för brevkurser i hur man träffar massor av tjejer. Det gjordes reklam för lotterier och det hördes långa samtal med grupper med allt snårigare namn om hur de använt harpa, cello och sjustaviga apparater som byggde väggar av eko och blågrönt ljud.

Det var tydligt att världen hade bytt riktning för gott. Hispiga landsplågor som Nidälven och Vildandens sång var för evigt placerade i historiens malpåse. Hemma hos min kompis Jan som bodde på en väldig bondgård med gäss, galna drängar och storasyrror med grammofon fick jag höra Mack the Knife med Bobby Darin och nån gång en vinande höstdag hörde jag Elvis Presley. Det lät som om han svalt sina polyper och kämpade efter luft.
Inne i radiomaskinen studsade Lennart Hyland runt utan sångröst.

Men allt ändras i radiolandskapet. I dag är apparaterna så små att vissa av miss- tag kan sväljas i en paraplydrink. Musiken lever farligt. Du har hundratusen stationer att välja på om du letar. Som en numera vuxen banankontakt tappar jag orienteringen. Jag krälar som Joakim von Anka inne i min vinylkammare.
Vad är det som händer? Jo. Ibland är radion galen och fylld av påståenden om att Ganges är en biflod till Svartån i Västmanland. Ibland är radion ett getingbo, en förlustmaskin, ett himmelskt handskfack eller ett nytt sätt att gå ut med hunden. Eller meta abborre i en idyllisk insjö medan raggarna biter sönder sina myggjagarpjuck i en skogsbacke alldeles intill. Fast på samma våglängd.
Ibland är radion fylld av hundar som glömt hur man skäller och i stället imiterar sina hussars polerade mopeder i skymningen. Vilket låter för djävligt.

Internet är en ljudets ocean. Ett Stilla Hav i stereo. Jag har femtusenåttionio favoritstationer. På plats fyrahundrasex ligger Luxuria Music, en liten heroisk station som finns i Los Angeles i Kalifornien. Du kan möta människor med vidöppna sinnen där. Jag har träffat svenska poliser som älskar Judas Priest i den stationens chattrum. Jag har träffat katolska präster från Blekinge där och jag har upptäckt alla kopplingarna mellan de elek- troniskt blågrönt svallande klanghaven och alla urgamla inspelningar med Les Baxter och andra som trivs under etiketten ”exotica”.
Jag har träffat The Millionaire, Chuck Kelley, killen som kallar sig DiscoTrash och en hel armada av discjockeyer som snöat in på den eklektiska musik- mix som är stationens signum. Mixen låter som en blandning av marsipan och mango med tillsats av spritsorter från Jupiter och Pluto.
Så kan det också gå till i radiodjungeln.
Men man måste traska försiktigt genom träskmarkerna och aldrig någonsin mata krokodilerna men hänga högt mellan himmel och hav i en giftgrön lian högt ovanför skorpionernas sammanträdeslokaler nere bredvid pytonormarnas hockeyrink. Gå själv och mata öronen med lyxiga och oförutsägbara Luxuria Music! Det gör jag och på den vägen har jag upptäckt hundratals unika artister som till exempel mexikanen Juan Garcia Esquivel.

Kjell Alinge

Annonser