Kinky Friedman, Victoriateatern, Malmö, 2 april
Den stora frågan är naturligtvis om Kinky Friedman är bra. Han är rolig. Han drar sina bitska one-liners som om de vore tillkomna i stunden. Jag glömmer att jag hörde den om ”the Kinkster never says ”fuck” in front of a C-H-I-L-D” som introduktion till barnvisan Old Ben Lucas redan på Old Testaments and New Revelations för mer än tjugo år sedan. Den är ju rolig, och det förlåter det mesta.
När Kinky Friedman sedan framför satiriska mästerstycken som Get your bisquits in the oven and your buns in the bed och They ain’t makin’ Jews like Jesus anymore segrar hans bitskhet och den sköra balansgången mellan humor och smaklöshet. Men är det bra? Eller är det bara roligt?
Hans sång om massmördaren Charles Whitman, som sköt ihjäl sjutton människor från universitetstornet i Austin 1966, klarar däremot inte balansgången. Dess vanvördiga anslag gör att den inte platsar i traditionen som den signalerar tillhörighet till, alltså den anglo-amerikanska mördarballaden. Det satiriska anslaget gör den i stället smaklös, åtminstone i mina öron. Den är varken bra eller rolig.
Men så sänker sig vemodet genom en sång som Nashville casualty in life, som vilar på en ordlek på ett försäkringsbolags namn. En annan känsla präglar framförandet, liksom när Kinky Friedman sjunger pekoralet om Kevin Barry. Han åberopar Paul Robesons version, men hans tolkning skiljer sig avsevärt från denna. Satiren har ersatts av hjältedyrkan, bitskheten av sentimentalitet.
Men så hänvisar Kinky Friedman plötsligt till en annan hjälte, och vi får höra Ballad of Ira Hayes av Peter La Farge. Sången är mest känd i Johnny Cashs mäktiga version, men Kinky Friedman distanserar sig från det machistiska vemodet hos Cash. Hans tolkning blir ömmare, mer sårbar. Och då hör vi en artist, precis som när Kinky Friedman senare tolkar Woody Guthries sång om gangstern Pretty Boy Floyd. Han drar ner tempot, texten hinner sätta sig och hjälteporträttet får tydligare form än vad som vanligen är fallet när sången framförs.
Och här någonstans ser vi brytningen hos Kinky Friedman. Han är en satiriker och hell-raiser som helst slår underifrån, men gärna också i sidled från underdogpositionen. Fast han kan också göra en ofta framförd sång till sin egen och ge den en ny känslonyans. Och emellanåt hemfaller han åt ren pekoralism.
Jag gillar satirikern Kinky Friedman, hans drastiska humor och genuina vanvördighet. Och jag uppskattar det vemod som präglar en sång som Nashville casualty in life. När Kinky Friedman står ensam på scenen med sin akustiska gitarr och en otänd cigarr blir det en föreställning värd att se. Och att höra, mellansnacket är roligt även om man hört flera av Friedmans one-liners tidigare.
Möjligen kunde jag önska en mer Dylansk inställning till den egna låtkatalogen. Även om den inte är så stor kunde Kinky Friedman variera sig mer. Konserten i Malmö är i stort sett densamma som den som plattats till på Bi polar tour: Live from Woodstock. En låt från skivan saknas på konserten, några (bland annat den trots allt oemotståndliga Old Ben Lucas) har tillkommit. Frågan är hur mycket låtlistan kommer att förändras under turnén. Och ja, Kinky Friedman är bra. Oftast, ibland bara rolig. Och någon gång vill jag helst vara på annat håll.
Magnus Eriksson
Det ante mig!