Redaktionsbloggen

Costello odlar sin countryådra

Elvis Costello och Larkin Poe
Uppsala Konsert & Kongress, lördag 4 oktober 2014.

De har viskats om dem ett tag nu, systrarna Rebecca och Megan Lovell som utgör den samstämmiga duon Larkin Poe. Systrarna är strax över tjugo år, från Atlanta, Georgia. Långväga släkt med Edgar Allan Poe. Låter lite som ett ruffigare First Aid Kit, med en slirig slide som piffar upp låtarna. På Uppsala Konsert & Kongress levererar duon en imponerande inledning till kvällens huvudattraktion. Mot slutet av Elvis Costellos två och en halv timme långa låtkavalkad förvandlas systrarna dessutom till en slimmad, modern upplaga av Costellos klassiska kompband The Attractions.

Efter en paus så kort att du precis hinner börja läppja på ditt glas vin glider Elvis Costello bokstavligen in på scenen. Full i fan och på ett strålande humör plockar han upp en av de sex uppradade gitarrerna och dänger fram (The angels wanna wear my) Red shoes från sin allra första lp. Så håller det på ett tag medan Costello klöser hårt och snabbt över gitarrsträngarna i låtar som Veronica.

Efter ett tag nyanseras uttrycket. Smart, då över två timmar ensam man med gitarr kan bli lite för mycket även för det största fan. Costello skämtar om att han inte bestämt vilket tema kvällen ska ha: Krig och fred?
”Kanske kärlek och svek? Fast det skulle bli en lååång kväll, för på det temat har jag ju cirka 400 låtar …” Han skojar om sin hörselsnäcka och säger att han passar på att smyglyssna på Radio Luxemburg. Låten New Amsterdam glider sömlöst in i Beatles gamla You’ve got to hide your love away, medan Costellos samarbete med Allen Toussaint får utlopp i en fin version av Ascension day.

Costellos mörkare sidor kommer i dager i den okonventionella, gripande My dark life. Som artisten snabbt följer med hittiga Everyday I write the book, som han ”skrev på tio minuter, den blev en hit och jag fick dåligt samvete, eftersom jag växte upp som en katolsk skolpojke”.

Sedan introducerar Elvis Costello kvällens speciella gäst: han själv. Nu sitter artisten längst till höger på scen, med en enkel gitarr och en ensam vit spot, och sjunger och visslar fram gamla Walking my baby back home. Japp, originalet till Sakta vi gå genom stan.  Efter kvällens längsta intro, om pappa sångaren och artisten, kommer så ”en låt jag började skriva när jag var 17 och som jag skrev klar i kväll”. Sedan gör Costello sin ballad She sååå snyggt innan han ställer sig i scenens mitt igen, med en halvelektrisk gitarr och drar igång Watching the detectives, till publikens stora jubel. Ju längre in i låten vi kommer desto svårare gör Costello det både för sig själv och publiken. Han spelar gitarr mot sig själv med hjälp av en effektbox och snart är det rätt abstrakt det hela. Costello plockar fram en megafon med polissirener.
Jag ser hur en del håller för öronen och skruvar på sig. Elvis Costello verkar alltid vilja utmana, hur mogen han är må bli som artist.

Som avslutning får vi April 5th, en låt Costello skrivit ihop med Rosanne Cash och Kris Kristofferson. En träffande version; ta bara sättet som han drar ut på de sista ”I believe” i låten. Costello lutar sig en bit bortom sångmikrofonen, innan sista attacken på den stålsträngade gitarren. Där satt den!

Sju extranummer – nu alltså med Larkin Poe som kompduo – följer. Ännu tydligare countrykänsla nu, med steel och fin harmonisång. Nu är ångan uppe. En rockabillystunsig Pads paws and claws, en finstämd Love field, den fantastiska Brilliant mistake. I felt a chill, som han skrivit med countrylegendaren Loretta Lynn. Blame it on Cain är ett av kvällens mest rootsiga countrynummer och Lost on the river är ett smakprov från den i dagarna förestående uppföljarskivan till The basement tapes, där Dylans arkiv får nytt liv via diverse artister.

Costello blir entusiastiskt inklappad igen. Han fixar den notoriskt svåra livelåten Beyond belief, en bejublad Alison och så förstås den Skavlanbekanta låten Jimmie standing in the rain, som får mina bänkgrannar att bete sig lite som Doug Seegers publik gör när Seegers kör sin tv-hit. Jo, det rymts även Costello-noviser på UKK denna kväll. En sista inklappning ger oss en mörkblå Shipbuilding med Costello ensam vid elpianot och på det en väldigt bluesig Mercy.
Som majs på laxen serveras vi en elektriskt laddad version av vännen Nick Lowes gamla poppärla Peace love and understanding, återigen med Larkin Poe som komp. En klart godkänd avslutning på en kväll där det mesta kom närmare än vad vi kanske har rätt att förvänta oss av Elvis Costello anno 2014.

Timo Kangas


Fler recensioner

Annonser