Tom har gjort succé i brasilianska Idol. Jag har två material om honom som kan vara intressant att läsa, det först från 2000, det andra är två år gammalt.
Tom är en sångarna i Bagunçaço som jag berättade om i förra numret. Han är bara 14 år gammal med redan mycket tonsäker och hittar alltid rätt i rytmerna. Förra året fick han några saxofonlektioner och avslöjade sig som en kommande Charlie Parker, med ett säkert sinne för harmonier. För det mesta är han en mycket kramgod kille som gärna söker kontakt, men ibland är han borta i tankarna och rätt trubbig.
Han blir också ganska lätt uppretad. På scenen är han rätt blyg. Han bor just nu hos Bagunçaço eftersom det sägs att det är rörigt hemma. För nån dag sen gick jag hem till honom. Huset är tre gånger tre meter. Där bor åtta personer i ett utrymme utan toalett, den enda lyxen är en rostig gasspis. Pappan har dött och hushållet hålls uppe av hans mamma, som inte har hittat något arbete. Enda sängen är en våningssäng. Här skall det alltså övernatta åtta personer, jag kan inte ens i min fantasi föreställa mig hur de får plats. Ännu mindre kan jag förstå hur man lyckas behålla nån slags privatliv. Som Toms mamma sa, ungarna är aldrig hemma på dan, de är alltid på gatorna, här kan de ju inte vara. Ändå verkade de vara mjuka och vänliga. Det som också slår mig är att trots att allt som finns här är mycket slitet och gammalt finns det ändå en tydlig ordning i allt, men så måste det kanske vara om åtta personer skall dela på samma minimala utrymme. Jag
tycker att jag börjar förstå lite mer av Tom och varför han är som han är.
Här den intervju jag gjorde fär två år sedan
Nu tänker jag på mitt arbete och på att bilda min familj. Förut gällde det bara kul, i dag är jag är mycket ansvarsfull jag bäddar min säng.
Jag hade en mycket stor dröm och det var att resa till Europa och så blev det så. Det var inte bara fantasi det var något väldigt bra. Och det ändrade på mitt sätt att se världen, jag lärde känna andra människor och andra vanor, många mycket bra människor. Alla berättade sin historia och alla var helt olika, en del kom från slummen. Tack och lov har jag inte hamnat i droger eller brottslighet. När man lever där vi lever så är det man inblandad i brottslighet och droger. Det var en kille som bara råkade se ett rån och han mördades eftersom han tänkte vittna. Det är inte så att vi tänker på brottslighet den bara finns där liksom våldet.
Samtidigt är vi konstigt nog lyckliga, eftersom vi som kommer från enkla förhållanden vet hur man lever, vi kommer på en fest och har kanske inte pengar att köpa läsk eller en smörgås men ändå har vi roligt trots att vi har en massa problem.
Jag känner mig lycklig men jag har många att tacka för att jag är lycklig, Bagunçaço, min mamma. Nu för tiden så läser jag böcker, det skulle jag aldrig gjort förut. Jag ser på nyhetsprogrammen på teve och intresserar mig för världen.
Om jag fick en mikrofon tala i så blev jag var rädd, den var som ett stort hål som försökte svälja mig, jag kom ju ifrån ghettot förstod inte var de talade om, jag förstod inte deras språk. Nu tycker jag om att tala i mikrofon.
Jag hoppas naturligtvis få barn framöver jag sparar lite pengar av alla pengar jag tjänar sätter jag in lite på banken.
Jag har vänner som säger att deras liv redan är slut, men jag säger att livet är slut först när man ligger i kistan. Man måste kämpa för att nå sina mål. Jag gick en musikkurs på universitetet det är nästan en mil bort och jag måste gå för att komma dit för jag hade inte pengar till bussen. Jag gick hela vägen till fots, därför är jag nu bra på att spela keyboard. Förut var jag bara självlärd nu kan jag spela bättre. Jag anser att jag är intelligent och kompetent.
Min stil är soul pop jazz och bossa nova, det har jag upptäckt nu. Men jag spelar all typ av musik, smörsång, pagode, och annan skräpmusik men nu har jag min egen stil. Jag har börjat förstå vad som är musik. Man sa till mig nu sjöng du en ters, oj då, var det för något, nu vet jag att det är tredje tonen i skalan. Nu lägger jag själv på stämsången vid inspelningarna, tersen, kvinten och sjuan. Jag gör allt jag inte kunde, förut var jag lekman.
En sak som jag observerade i Sverige var att där fick de mat i skolan, här får vi inte ens mellanmål. Jag tog 1 kr för att jag skulle betala maten men de sade att det var gratis, är det verkligen, så stämmer det verkligen?
Jag fick skriva mer än 200 autografer. Där fick man lära sig engelska i skolan, det fungerar inte här vi lära oss inte det, det prioriteras inte och ändå kan de vara så viktigt för att arbeta, här finns massor med arbete i turistbranschen.
.gif)
