Redaktionsbloggen

Avskalat med Lucinda Williams

Lucinda Williams
Cirkus, Stockhom, söndag 26 maj 2013.

Det är en avskalad Lucinda Williams vi möter denna majkväll. Ingen trummis, blott två kompmusiker bredvid Williams snyggt sargade sångröst och gitarrspel. Basisten David Sutton står där i sin yrvakna Replacementsfrissa och randiga skjorta och understödjer så perfekt avvägt som det går att önska. Han håller igen, faller sedan ledigt in i låtarna och ger stadga där ute på vänsterkanten, från publiken sett.
Gitarristen och pedal steel-liraren Doug Pettibone flankerar på höger sida iklädd westernskjorta, och levererar fills, licks och melodislingor som accentuerar både det harmoniska och det dissonanta i Lucinda Williams låtbyggen. Nyligen turnerade Williams faktiskt runt i USA med enbart Pettibone som ackompanjemang.

Så är hon en säker scenartist också, Lucinda Williams. Det märks och hörs att hon levt. Williams är också närmast att betrakta som en veteran vid det här laget. Första albumet, Ramblin’, släpptes redan 1979. Även om det dröjde nästan tio år till – när brittiska Rough Trade var med om att sprida hennes självbetitlade album – innan det började hända saker på allvar. Ett decennium till gick innan Lucinda Williams släppte det album som de flesta förknippar med henne: Car wheels on a gravel road. Än i dag bygger Williams en stor del av sina konserter på låtar därifrån. Just den här kvällen bland annat Joy, som även soulsångerskan Bettye LaVette gjort en cover på, och Drunken angel, som låter så självklar men samtidigt sällsam som en låt någonsin kan.

Hon har förstås en diger katalog att välja och vraka ur vid det här laget, och hon gör det också. Låtar åker in och ut ur setlisten från spelning till spelning. Den här kvällen får vi bland annat en av många efterlängtad Get right with God. Tempot hålls till stor del nere, det är mer country eller folk eller blues än det är rock. För helheten och variationens skull hade det inte skadat med några fler upptemponummer. Det gäller ju att hålla en något söndagsdåsig och ganska mogen publik på alerten. Bifallet är trots det hjärtligt och stort. Vi är villiga Williamsfans.

Två ännu oinspelade alster bådar gott om den skiva som Lucinda Williams nämner att hon vill spela in snarast. Something wicked this way comes är, som artisten själv påpekar, en riktig ”fire and brimstone”-biblisk rökare som lånar sin titel från Shakespeare. Även om Williams tidigare trodde att hon citerade Ray Bradburys romantitel, innan hennes man Tom rättade henne. When I look at the world är en enkelt uppbyggd, tydlig och stark sång om att ta till vara på det postiva här i livet, även om du drabbas av en formlig litania av elände. Jag ser att publiken blir väldigt berörd.

Några väl valda covers får vi också. Skip James bluesklassiker Hard time killing floor blues, som skrevs under den stora depressionen i USA, känns nästan skrämmande aktuell. Och första extranumret är en finstilt tolkning av den alltför tidigt bortgångne engelsmannen Nick Drakes tidlösa River man.

Jag hoppas att det inte hinner flyta alltför mycket vatten i floden innan Lucinda Williams kommer tillbaka med ett nytt album och en ny turné. Denna gång gärna med fullt band.

Timo Kangas

  • Nina Törmark skriver:

    Fint fångat Timo.

  • -->

    Annonser