Den Fule är på krigsstigen igen

Den Fule årgång 2010: flöjtisten Jonas Simonson, basisten Stefan Bergman, saxofonisten Sten Källman, gitarristen Henrik Cederblom och slagverkaren Christian Jormin. Tre mer eller mindre fula plattor DEN FULE Lugumleik 1993 Välförtjänt hyllad, grammisbelönad debut. Röjås Jonas-låtarna Köpmanpolskan och Tre Strömmingar är frustande folkfusion som tar vid där Kebnekajse inte nådde vidare. Annat, som Modus Mats, har en jazzigare och funkigare men likväl genommusikalisk stil. DEN FULE Skalv 1995 Något mer lättillgänglig än debuten, med nytillkomne sångaren Henrik Wallgren. Känns dessutom mer sammanhållen och genomtänkt som album jämfört med Lugumleik. Tyvärr håller texterna inte riktigt samma klass som musiken. BÄSK Släkt 2002 Inte med Den Fule, men väl en platta med mångåriga radarparet Jonas Simonson och Sten Källman i tätt och inspirerat samspel. I trion ingår även fiolspelmannen Hans Kennemark. Källman har en förunderlig förmåga att lyfta en folkmusikmelodi med en enkel ackompanjerande baslinje på sax.

Och vi som gjorde en platta som hette Skalv, suckar Sten Källman.
Det är en vintermorgon i Göteborg och utanför fönstret bakom Källmans rygg reser Rosenlunds värmeverk sin mäktiga skorsten och ångar mot skyn. Saxofonisten Sten Källman är tillsammans med flöjtisten Jonas Simonson på Liras redaktion för att berätta om den nya skivan med bandet Den Fule, men Källmans tankar vindlar och associerar sig gång på gång mot det Haiti som sedan några dagar dominerar det internationella nyhetsflödet efter en jordbävningskatastrof som slagit obarmhärtigt hårt mot det redan fattiga landet.
Plötsligt får alltså titeln på Den Fules andra platta, släppt 1995, en märklig klang.
Men Haiti kan lika gärna få vara en ingång när vi ska närma oss Den Fules musik. Bandet som under nittiotalet konkurrerade om och delade uppmärksamhet med Hedningarna, Garmarna och Hoven Droven kan på sätt och vis särskiljas från sina folkrockande kollegor genom att man identifierar den haitiska tonen bland polskor och hallingar. Eller kanske rättare: den haitiska rytmen.
För om Hedningarna ofta kombinerat bordunerna med ett tungfotat technobeat och Hoven Droven alltid gjort lite boogierock av jämtpolskorna så finns det något mera dansant, haitiskt, möjligen voudou-aktigt afro-gung hos Den Fule.

Och om afro-influensen gjorde att bandet bröt av mot andras medeltidsflörter på nittiotalet så ger den bandet en särställning också 20 år senare. Folkmusikexperimenten under de gångna decennierna har inte sällan handlat om en mer avskalad kammarmusikriktning med mer lågmält slagverk och stränginstrument som mandola och cittern. Den Fule ångar däremot på med Henrik Cederbloms råa elgitarr och ett extremt flyhänt och snärtigt trumset-spel signerat Christian Jormin.
Men vi kan lika gärna leta upp en sorts startpunkt.
– Jag kommer ihåg vad det var som satte igång det för mig, berättar Sten Källman. Det måste ha varit -87 då Björn Tollin (som inom några år skulle göra succé som slagverkare i Hedningarna. Liras anm.) visade mig ett jäkligt fräckt trumkomp till Enkronaspolskan. Och så hade spelmannen Ola Bäckström gjort ett grymt basriff till det.
Sten Källman var då medlem i bandet Filarfolket sedan ett antal år, men det här var något annat och sådde ett frö.
– Sedan var det Magnus Bäckström, festivalgeneral på folkmusikfestivalen i Falun, som undrade om inte jag kunde dra ihop något till festivalen -90. Det var då vi bildades.

Ett trumkomp till en knölig polska från Västerdalarna kan få oanade konsekvenser. Missionsförbundarsonen Sten Källman hade redan som 18-åring rest till Haiti genom ett kyrkligt utbyte och sedan återkommmit för att lära sig mer om musiken. Men hans familj hade redan några år tidigare förälskat sig i norska Gudbrandsdalen, efter vistelse på en retreatgård i området. Ett fritidshus inköptes och på den vägen har Källman under åren även kommit att ta till sig en mängd norsk folkmusik, ofta av storspelmannen Hans W Brimi från Garmo.
På så sätt kan man säga att en stor del av Den Fules speciella musikhybrid närapå ryms i Sten Källmans egen musikaliska livsresa.
Men det är givetvis bara en sida av ett band som verkligen är något av en
supergrupp. Under nittiotalsåren ingick Ellika Frisell på fiol. Hon hade spelat med Källman i Filarfolket men gick sedan vidare bland annat till att göra internationell succé på 2000-talet med koraspelaren Solo Cissokho från Mali. Hon ersattes på fiol av dalaspelmannen Ola Bäckström, senare känd även i grupperna Swåp och Boot. Gitarristen Henrik Cederblom har spelat med mängder av artister, på senare år ofta Freddie Wadling och Sofia Karlsson, men producerat och spelat in skivor med ännu fler. Han har även spelat med Sten Källmans mer renodlade Haiti-band Simbi, vilket även gäller Den Fules basist Stefan Bergman. Christian Jormin förekommer i många avancerade improvisationsmusiksammanhang, både som slagverkare och som pianist.
Alla bidrar med sitt. En omisskännlig del av soundet är naturligtvis Jonas Simonsons flöjtspel. När Den Fule bildades hade han redan spelat i Groupa i sju år. Och i grupperna Groupa och Filarfolket kan man spåra något av den ideologi av sökande och experiment inom folkmusik som kom att prägla Den Fule.
– Mats och Leif (Edén och Stinnerbom) som jag spelade med i Groupa hade ju fått ett visst progressivt synsätt, inte minst när de båda pluggat musikvetenskap för Jan Ling här i Göteborg, säger Jonas Simonson. Det gällde både att utforska bakåt i tiden, men samtidigt att tillföra något eget hela tiden.

Det blev en flygande start för Den Fule, då i början av nittiotalet. Första plattan Lugumleik fick en grammis 1993, man var förband till Lundell på turné och folkmusikhybriderna gick in i något  av en blomstringstid där man representerade något som kändes nydanande och coolt. Bandet låg på etiketten Xource som var bolaget MNW:s flaggskepp för att härbärgera all denna spännande musik.
– Jag minns en festival, det kanske var i Växjö, säger Sten Källman. Det var Fläskkvartetten, Hedningarna och vi. Det kändes jäkligt rätt som sammanhang.
Såhär i efterhand kan det vara svårt att se vad som var så nyskapande, men Simonson och Källman förklarar hur det faktiskt var något nytt att spela med musiker på trummor och bas som verkligen kunde själva musiken. Uppfattade folkmusikmelodiernas särskilda nyanser och kvaliteter och tog dem vidare in i sitt eget spel. Detta till skillnad från tidigare folkrockare som sällan lyckades smälta samman folk och rock till en tät helhet, utan oftast landade i folkmusik med ett beat, snarare påklistrat än integrerat, om man är lite elak.
Bandet fortsatte framgångsrikt och höll snart på med uppföljaren, Skalv, som var tänkt att bli ytterligare publikt gångbar, sedan man nu tagit in sångaren Henrik Wallgren.
– Vi hade väldiga ambitioner och jag tror att låten Skägget kvalade i radions Kanske på Svensktoppen, säger Jonas Simonson. Jag minns det som att Den Fule då var klar förstaprioritet i en väldig drive som alla medlemmarna stod bakom.

Då var bandet en fenomenal klubb-akt – hjältar hemma i Göteborg – och på tröskeln till något ännu större som, skulle det visa sig, aldrig riktigt ville lossna. Möjligen var det helt enkelt så att den stora folkmusikboomen mattades av innan Den Fule kom vidare. Sten Källman har även en annan teori:
– Vi var ju aldrig bärare av det där lätta och omedelbara som alla kan ta till sig, som finns i viss folkmusik. Aldrig helt lättlyssnade. Den Fule har snarare tagit vara på alla avancerade ingredienser i musiken och blivit rätt rytmiskt intrikat.
Det blev så att bandet lades på is mot slutet av nittiotalet för att återuppstå först efter tio års tystnad. Sångare och fiolspelare från förr är borta, men kärnan är densamma, liksom känslan i samspelet. Samtidigt har medlemmarna hunnit utvecklas på annat håll under Den Fules vilopaus:
– En skillnad är att exempelvis Henrik Cederblom har hunnit spela och utvecklas en massa när det gäller ren folkmusik och polskespel även på fiol, berättar Källman. Samma sak gäller basisten Stefan Bergman som skrivit låten Glimten till nya skivan.
En låt som inleds med en trevande elgitarr, liknande något man kan höra från ökenbluesbandet Tinariwen från Mali, men som snart visar sig härbärgera en trefjärdedelstakt med typisk polskebetoning. En elegant nyskapelse i global folkton.
Musiktjänsten Spotify har plötsligt gjort det möjligt att lyssna på Den Fules två skivor från 90-talet och nu i februari släpps bandets tredje skiva i samband med ett klubbgig på Neferititi i Göteborg.
Sedan väntar festivalspelningar på bland annat Urkult i sommar men Simonson menar att man med Norden som bas även bör kunna ta sig utomlands en hel del. Groupa har ständigt återkommit till tyska scener och ett band som Hedningarna har snarast spelat mer utomlands än hemma i flera år. Den Fule är på gång.

Jonas Bergroth
Läs fler artiklar av Jonas Bergroth

Fler artiklar från samma nummer: