Rasmus Fleischer får mig att minnas när Sören Erlandsson och jag skrev och redigerade en artikel om den första Gärdesfesten. Texten klipptes i små bitar som klistrades här och där så att artikeln knappt gick att läsa. Cirka 1970 skulle det vara så: psykedeliskt. Lika flummigt är det att läsa Det postdigitala manifestet (Ink bokförlag), författat av Fleischer som var med och startade Piratbyrån, driver bloggen Copyriot.se och doktorerar i nutidshistoria. Allt detta finns med – och ställs mot varann, med- eller omedvetet – i manifestet. (Illustration: Jenny Wik)
Fleischers postdigitala manifest, som mest handlar om musik, innehåller 47 punkter samt en lista med länkar till punkterna. Som dagboksanteckningar, de hänger ihop ibland och ibland inte. Fleischer uttrycker sig både som en förlärd forskare och en 60-talshippie. I en punkt – som när han resonerar kring (o)möjligheten att välja musik ur ”det totala överflödet” – kan han verka historielös – och i en annan – då han analyserar ”de statliga symfoniorkestrarna” – anknyter han till musikvetenskapen. Redan titeln, Det postdigitala manifestet, förbryllar mig. När uppstod det postdigitala samhället? Det bör väl innebära att ”vi” nu lever postdigitalt, i ett efterföljande samhälle. Men så är det inte. Miljontals människor i världen har inte ens kommit i närheten av något digitalt samhälle.
Och hur ska undertiteln, Musik äger rum, tydas? Fleischer förtydligar: ”Musik äger rum i spänningsfältet mellan de två polerna ansvar och ansvarslöshet. När ingen är närvarande som tar något som helst ansvar för vad som spelas går det knappast att säga att musik äger rum.” Länken lyder: ”Fåglar äger rum genom att sjunga.” Jaså? Mycket att fundera och reagera på – och även instämma i. Jag har valt ut tre punkter, där Rasmus Fleischer på en och samma gång uttrycker sig säkert, okunnigt, klipskt och naivt: Han tycks mena att musik får betydelse först när den ”äger rum” = samlar ”skaror” av deltagande människor. ”Här övergår den postdigitala kulturen i politik”, skriver han och jag blir nostalgisk. Så tänkte jag också när jag drev en musikverkstad på 70-talet. En amatörismens lovsång, inga gränser mellan proffs och amatörer. Snart uppstår dock några problem. Det finns inte en sorts musik och en musikalisk funktion utan tusen och åter tusen! Musik kan inte alltid förbli nyfödd utan måste uppfostras och utvecklas. Inom varje generation verkar det uppstå en demokratisk rörelse (rock´n´roll, skiffle, popvågen, progg, punk, synt med mera) som kräver varje människas rätt att skapa musik. Sympatiskt och jättebra men oavsett vad vi tycker så kommer vissa musiker och kompositörer att bli skickligare, mer professionella än andra.
I en följdpunkt återfaller Fleischer till pirat när han beskriver de ”konservativa” som även i ett postdigitalt samhälle ”utgår från att upphovsrätten är en orubblig mänsklig rättighet”. Kompositörer och andra upphovsmän/kvinnor kallas – vilket skitsnack – ”en exklusiv klass”. Fleischer hävdar ”leken” som drivkraft. Lek? I ett fullkomligt samhälle kanske men inte i en värld där någon alltid tjänar pengar på musiken. Välj vem: upphovsmannen eller kommersiella företag. De flesta ”kreatörer” är ingen ”exklusiv” elit utan småbrukare med något tunnland jord. De tjänar precis så de har råd att fortsätta utveckla sin musik. Fleischer framför även åsikter om ”postdigital musikkritik”. Det ”duger inte längre”, menar han, att ”skriva om en skiva bara för att den har släppts”. Och se: nu är vi överens. När datorn kan fyllas med musik från jordens alla hörn är det svårt att förstå – är det ens kommersiellt? – att dagstidningar har skivsidor som enbart recenserar de skivor som svenska distributörer släpper just den här veckan och behagat förse redaktionen med recensionsex.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »
Bengt Eriksson
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället.
.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
