Joe Lovano inledde sin Europaturné med gruppen Us five med en makalös spelning i Malmö. Gruppen gav tidigare i år ut skivan Folk art. Musiken står på stadigt jazzmodernistisk grund, men den integrerar också element från andra musikaliska traditioner.
Joe Lovano samlar intryck och smälter om dem i ljuset av sina egna erfarenheter. Han är på många sätt en episk solist. Hans improvisationer formas till små berättelser, som om tonflödet genererar bilder, situationer och upplevelser.
Joe Lovano inleder också konserten med en lång solopassage: varsamt sökande, ömt expressiv, en prolog lika mycket som ett preludium. Hans medmusiker sluter an. Joe Lovanos solo tar fastare form. Snabba löpningar, han håller ut de höga tonerna, innan han söker sig ner i registret, där han envist bökar som om han fastnar i ett envig med tonmaterialet, eller med känslorna.
I det första setet spelar Lovano och hans medmusiker enbart musik från Folk art. Gruppen skapar en tät dynamik, inte minst på det rytmiska planet. De båda trummisarna Otis Brown och Fransisco Mela förenas i en gemensam rytmisk figur, som de snabbt avlägsnar sig från för att utveckla sina egna infall i en rytmiskt mångfasetterad väv. Kontrasterna mellan dem ger musiken en säregen kraft. Brown framträder hela tiden som jazztrummis, medan Mela även behandlar sina trummor som afrikanska slagverk med suggestiv och tungt hypnotisk rytmmarkering.
På scen är musiken tyngre än på skivan. Joe Lovanos utspel är kompromisslöst. Hans snabba löpningar på tenorsaxen och hans kontrastrika spel på två sammanbyggda sopransaxar ger ett förtätat, men också frustande intensivt uttryck. Tillsammans med den fantastiska basisten Esperanza Spalding skapar också trummisarna ett rytmiskt flöde som sveper med både Lovano och publiken. Joe Lovano gungar lyckligt på den täta rytmiken men avlägsnar sig också från den i eleganta meningsutbyten med pianisten James Weidman.
I det andra setet framför gruppen både nyskrivet material och klassiker av Monk och Billy Strayhorn. Men attacken och den obönhörliga fokuseringen är densamma. Solona växlar i en vild improvisationsglädje som också ger utrymme för en del bus men utan att musiken någonsin förlorar sin riktning och betydelse.
Konserten understryker att Joe Lovano är en av dagens absolut största saxofonister. Han är starkt påverkad av Coltrane, och han har en ton vars fylliga kraft för tankarna till Rollins. Men alla influenser smälts om i hans eget, personliga uttryck.
Onsdagen den 14 oktober uppträder Joe Lovano och Us five på Nefertiti i Göteborg, innan turnén fortsätter på kontinenten. 
.gif)
Magnus Eriksson
En självspelande, datorstyrd akustisk ensemble, och så gitarrekvilibristen Pat Metheny. Liras Andreas Lagercrantz fascinerades både av den gigantiska musikmaskinen och Methenys soloinsatser under fredagens gig på Stockholms Konserthus. (Bild: Jan-Olav Wedin)_small.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
.jpg)