Världen runt samlade Evert Taube intryck, upplevelser och berättelser som han använde i sitt eget musikskapande. Åsa Grogarn Sol, sångerska och tonsättare, berättar om Taubes högst folkmusikaliska drag att låta det gamla få nytt liv. Och om visorna han knappt har skrivit alls.
Som stjärnor små, på himlen gå, de vinka till varann.” Så diktade Evert Taube under sin älskades fönster en afton i slutet av 1920-talet. Han har berättat att detta var den första visa han skrev till sin blivande hustru Astri. Men år 1890, det år som Taube föddes, upptecknades samma visa i finlandssvenska Åboland. ”Si stjärnorna på himmelen, si hur de parar sig” börjar sista versen. Och på Tjörn, där har man länge sjungit ”Som stjerner små på himla gå, de parar sig par om par – tjo”. Evert Taube var en mycket musikalisk människa som behöll inom sig melodier, rytmer, berättelser och annat som han hade hört, även som liten. När tiden var mogen för en visa att låta sig skrivas av honom, tog han till de ingredienser han fann lämpliga, och skapade något nytt. Ibland använde han en folklig visa i stort sett som den var, och lade till eller förbättrade texten här och där. Tänk exempelvis på Byssan Lull, som finns i så många varianter. Taubes variant är bara en av många, men den har onekligen gått hem!
Albertina är en annan känd Evert Taube-visa som han knappt har skrivit alls. Däremot publicerade han den i en av sina böcker ungefär så som han hade hört den 1915 hos Albert Engström. Men det finns andra varianter på denna sång på flera håll i Norden. Så här börjar en: ”Min pipa den är tom, men den skall fyllast”. Evert Taube kunde också ha en visa som inspiration och skriva något där förlagan bara anas. Ta Fritjof i Arkadien, som börjar ”På Collabellas höjd där geten skuttar, där höga furor skugga ginst och sand”. Den som kan sjunga den ganska spridda visan ”Nu har jag slutat med att supa brännvin, nu har jag slutat med att spela kort”, kan enkelt sjunga Taubes text till åtminstone en av melodierna. Och att den visan fanns med i bagaget, det är säkert. Taube sjöng in den på skiva 1928 tillsammans med några andra gamla dryckesvisor. Man kan säga att Evert Taube bidragit till den äldre svenska visans fortlevnad, genom sin musikalitet och känsla för poesi, och genom sin produktivitet och starka tro på kultur. Och det gäller för den delen inte alls bara svensk folkmusik och diktning. Evert Taube blev ju med tiden både berest och beläst. Överallt plockade han upp intryck, sånger och dikter som han inspirerades av, gjorde till sina och förde vidare. Vidalitá är ett sådant exempel – en sång från Argentina, där Taube i början av förra seklet hörde de ensamma kofösarnas längtansfulla vidalitásånger klinga över Pampas: ”I min lilla hydda, vidalitá, där finns ingen ro och vila…”
Evert Taube var alltså inte alltid först med att skriva de visor han skrev – men han var mycket duktig på återvinning! Och just det är ett högst folkmusikaliskt drag hos honom, detta att stuva om, översätta, blanda kulturer och låta det gamla få nytt liv. Taubes visor har ofta en självklarhet som ger en känsla av att de är del i ett musikaliskt allmängods. Men de vilar också på en stadig grund av bra melodier och sångbara texter – precis som den svenska folkliga sången gör. Så det är inte underligt om vi tror att Evert Taube har skrivit sådant som Albertina eller Byssan lull.
Men man kan också bli förvånad över att han har skrivit något som vi trodde var riktigt gammalt. Så var det för Erik Axel Karlfeldt. När han hört Evert Taube sjunga sin egen visa om Fritiof Andersson på Paseo Colon, sa han att han trott att det var en visa som ”bara fanns” – inte var komponerad. Och kanske hade Taube en folklig förlaga även till den sången. Han ägde hur som helst en förmåga att skriva visor som, oavsett ursprung, känns som om de alltid har funnits – just så som ofta är fallet med det vi i dag kallar folkmusik.
Åsa Grogarn Sol
|