|
Maud Lindström berättar om varför hon älskar visor – och om det intressanta i att vissa trubadurer aldrig får nej till spelningar för att det redan finns en kille med i programmet.
För mig räcker det oftast inte med en snygg melodi eller vacker sång för att jag ska få ståpäls av en låt. Musiken måste vilja uttrycka någonting. Det är därför jag älskar visor. Visor som gör mig upprörd, förbannad, ledsen, glad – får mig att känna igen mig eller väcker nya tankar.
Den visa jag älskar är opretentiös, uppkäftig, rolig, naken, svettig, rakt på sak och vågar säga vad den tycker. Den bråkar med måsten och borden, normer och värderingar. Den utmanar. Den är av kött och blod.
Det allra bästa är när någon precis lyckats klä ens egna alldeles privata känslor, tankar och erfarenheter i ord och musik så att man börjar undra om dagboken verkligen ligger kvar i den låsta lådan överst i byrån. Den egna lilla världen blir större. Man är inte längre lika ensam.
Jag fastnade i det så kallade visträsket någon gång i 20-årsåldern. Jag hade nyss flyttat från Karlstad till Göteborg, och en kompis släpade med mig till Henriksberg, där Dan Viktor hade releasefest för någon av sina första skivor.
Jag minns honom nästan som en agitator på den pyttelilla scenen, där han trängdes med både blåssektion och körsångerskor, och delade ut köttiga bitar av sitt hjärta till vem helst som ville ha.
Där, i den rökiga, svettiga lokalen, fick visan en ny innebörd för mig. Får det verkligen vara så här kul med musik? tänkte jag. Måste inte visor framföras av en medelålders alkoholiserad gubbe med gitarr och handla om naturen och vara svårt och tråkigt? Får man använda sitt eget språk? Berätta om sina egna erfarenheter?
Den sommaren började jag skriva visor. Tyvärr erfor jag ganska snabbt att visan inte riktigt var till för alla. ”Maud Lindström är långt ifrån schablonbilden av en trubadur. Hon är varken råbarkad eller försupen och bär nästan aldrig väst”, löd beskrivningen av mig i en tidning inför en spelning. Först skrattade jag gott åt det, men så tänkte jag efter.
Det är uppenbarligen så konstigt att en kvinna kan vara trubadur att det särskilt måste poängteras.
Det står inte uttalat i citatet, men vi vet det ändå: trubaduren, i sin könsneutrala form, är alltid en man. Det är han som är människan i vistexterna, medan kvinnorna reduceras till symboler; horor, madonnor, passiva objekt. Och några andra varianter av könsidentiteter finns liksom inte.
Inte så att jag tror att män är från Mars och kvinnor från Venus och aldrig kan förstå eller identifiera sig med varandra – snarare tvärtom.
Däremot tror jag att män ofta blandar ihop sin verklighet med absolut sanning.
”Så allmän blir mannen att kvinnan tycks vara den enda som har kön” skriver Simone de Beauvoir i sin klassiker Det andra könet från 1949, och så allmänt beskriver mannen sin verklighet att den tycks gälla oss alla, medan kvinnors berättelser blir kvinnospecifika; ett särintresse, ointressanta för andra än dem själva. Och jag vet inte om någon manlig musiker någonsin har fått nej av en arrangör med motiveringen ”Tyvärr, vi har redan en kille i programmet”. ”Tjej” däremot, är tydligen en egen genre.
Jag tror att det finns en risk med att den svenska visan är så starkt förknippad med Bellman, Taube, Cornelis, Stefan Sundström och andra västbärare, och det är att alla vi som inte har väst inte känner igen oss och flyr.
Unga musiker som vill berätta andra historier skriver på engelska i stället nu för tiden och kallar sig singer/songwriters, och det är väl okej. Men lite synd. Jag vill inte påstå att det är något fel på manliga trubadurer. Inte ens om de har väst. Ibland behöver de bara bli påminda om att de har ett kön, en hudfärg, en sexualitet och att de, precis som alla andra, har ett subjektivt perspektiv på sig själva, på andra och på världen. Den bristande insikten om detta gör att deras uttryck stundtals faktiskt är en smula likriktat, ensidigt och tråkigt.
Maud Lindström
|
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället.
.gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
