Jazz är jazz är jazz. Nya Stoner-skivan har tagit mig med storm, det är en strålande skiva gruppen gjort. Men riktigt vad det är som gör skivan så bra är lite svårt att sätta fingret på. För på sätt och vis är det inget nytt under solen. Gruppen företräder ingen ny inriktning inom jazzen, det är "bara" superbt spelad jazz: poetiskt och rakt spelad, om man med rakt menar att musikerna inte ekvilibrerar i långa knepiga solon. Poesin finns där hela tiden, en berusande sådan. Möjligen kunde man klassificera musiken som indiejazz, en term med oklar definition, men som i alla fall säger något om attityden. Gruppen kikar nämligen inte över axeln för att kolla in vad som är rätt och coolt, musiken sitter där den sitter med självklar grace.
Att det blivit så lysande har till stor del med den överväldigande spelglädjen och de fina låtarna att göra, som alla utom en är signerade Nils Berg, gruppens rörblåsare. Men The Stoner är i första hand en grupp, vilket lägger ytterligare en pusselbit till det strålande resultatet. För när det fungerar gäller den gamla devisen: helheten är mer än summan av delarna. Musikdiggare: Missa inte denna skiva!