Freddie Hubbard var en av de absolut största jazztrumpetarna genom tiderna, trots att den långa karriären inte bjöd på så stora försäljningsframgångar. Hubbard avled i måndags i Los Ageles 70 år gammal. (Foto: Tom Marcello)
Herbie Hancocks Maiden Voyage, John Coltranes Olé och Eric Dolphys Out To Lunch, banbrytande 60-talsskivor som alla förgylldes av Hubbards trumpetspel.Han kan höras på över 300 inspelningar men levde under stora delar av sin karriär i skuggan av Miles Davis. Hans genombrottsplatta 1961, Ready for Freddie, var det första av flera framgångsrika samarbeten med saxofonisten Wayne Shorter. Tillsammans med Shorter ingick han även i en av Art Blakeys starkaste lineups i början av 60-talet. 1972 fick han en Grammy för albumet First Light och en nystart på det nystartade skivbolaget CTI med en mer funk-orienterad jazz. Hans sista album, On the Real side, släpptes i somras.
Markus Axelsson (2009-01-09 (08:44:22) ) Låter som en vacker tillställning Tomas
Hubbard har alltid haft hängivna fans bland musiker men svårt att nå ut till en bredare publik. Kanske var han lite för skicklig musiker för sitt eget bästa? Han kunde ju lira med alla. Miles framgångskoncept låg ju lite i hans förmåga att utnyttja sina begränsningar till fullo. Det var det som gjorde att han gick hem i så breda kretsar, det låter Miles om allt helt enkelt. En skicklig strateg.
Hubbard har ju spelat på så otroligt många otroliga jazzskivor, men man måste läsa på baksidan av konvoluten för att inse det. Hans egna utgivningar är ju däremot ganska spretiga. Han saknade kanske de stora visionerna och ett sinne för koncept för att kunna skapa en karriär bortom jazzpubliken.
Tomas Janzon (2009-01-09 (08:20:45) ) Upplevde en fantastisk eftermiddag igår (6 januari, 2009). Till minnet av Freddie Hubbard. Här i Los Angeles på Faithful Central Bible Church, inte långt från Leimert Park och Billy Higgins World Stage. -Här i the Hub hood som den legendariska kvinnan och trumpetaren Clora Bryant sade. Mycket folk. Många vackra tal: Marcus Miller, George Duke, Hubert Laws, Bennie Maupin, Herbie Hancock och Phil Ranelin. Och till slut Briggie Hubbard (Freddies fru). “Little Sunflower” och “Birdlike” och mer, med Christian McBride, Stevie Wonder, David Weiss, Carl Allen, Roy McCurdy, Patrice Rushen. -Som bishop Kenneth Ulmer predikade "If you can walk with kings, nor lose the common touch ...Blow Your Horn, Blow Your Horn, Blow Your Horn...". Körde hemåt efter Crenshaw Boulevard tillsammans med trummisen Gerrick King vid sex-tiden. Efter fem timmars memorial service med tal, musik, mat och glädje. Yes we were there to celebrate, sa vi. Freddie i våra hjärtan. yes, Blow Your Horn.
Lars (2009-01-07 (18:25:50) ) Av någon anledning fastnade jag också för Freddie i min ungdom, trots att jag spelade saxofon. Jag kan inte hitta någon annan anledning till detta än att jag tyckte om Freddies djärva och oförvägna spelstil – det kändes alltid som att han kastade sig ut i det okända i varje solo – och han kom alltid ner på fötterna. Freddie hade ju också en väldig bredd – från den traditionella hard-bopen med Art Blakey (och Wayne Shorter som stallkamrat) i de unga åren över riktigt experimentell musik i andras (Coltranes ascension bl.a.) och eget (Sing me a song of Song My) namn. Sedan de gyllene CTI-åren med Red Clay, Straight Life och First Light. Efter det blev det kanske inte så bra ett tag där på CBS med Bob James (men man förstår att han kanske ville casha in lite efter alla slitår), men Freddie tog igen det i V.S.O.P. där riktigt stor musik skapades – det var Miles kvintett med Hubbard istället. Och jag måste säga att jag mycket hellre lyssnar på den gruppen än inspelningarna med Miles. Här är det moget och virtuost, riktiga höjdpunkter för den som inte har lyssnat in det. Jag hade själv nöjet att höra Freddie vid ett besök i LA julen 1979. Passade på att åka till the Lighthouse och få en fin kväll på jobbet med Freddie. Tack för musiken Freddie och spela bra i himlen, du har väl knappast problem med läpparna där och kan träffa alla gamla buddies och säkert även nya.
-Claes Runbalk (2009-01-06 (20:59:18) ) En absolut top trumpetare, samma klass som Miles Davis och Lee Morgan. Hans platta "Straight Life" från 1970 är en sann klassiker. Saknaden av Freddie kommer för mig att bli stor. Som tröst finns det flera svenska och amerikanska trumpetare som kan föra traditionen vidare och hålla denna utmärkta musikstil ytterst levande.
Anders Bergcrantz (2009-01-01 (21:36:37) ) Freddie Hubbard. har alltid varit en av mina största inspirationskällor och favoriter. Jag växte upp med hans musik. Både min pappa, som var jazzpianist, och mina bröder visade plattor där Hubbard var med och jag small av direkt! Han har betytt oerhört mycket för mig som trumpetare och han är en av de viktigaste orsakerna till att jag började spela trumpet. Han är, tillsammans med Woody Shaw och Lee Morgan, den sista av de verkligt betydande moderna trumpetarna. Jag och många med mig kommer att göra vårt bästa för att hålla facklan brinnande för den djupaste och vackraste musikform som finns. En musikform som Freddie Hubbard utvecklade, utövade och förvaltade på ett beundransvärt och minnesvärt sätt. -Anders Bergcrantz
Kommentera
Lira.se - 2010-09-02
10:42:25
Karin har sett Gunilla Heilborns fantastiska dansförestä...
...llning Alaska, på Dans- coh teaterfestivalen. Med bra musik också!
Tidigare
Markus : äntligen lite färska recensioner på webben. Vi börjar med en renodlad partyplatta.
Tidigare
Karin piggar upp sig med svensk-norska folkmusikkvintetten Svers nya platta. Härlig energi!
Tidigare
Markus önskar alla en grymt svängig helg!
Tidigare
Karin överväldigas av Phil Mintons 70-talsinspelningar. Glad Day, låten Long John Brown och little Mary Bell till exempel. Var det bättre förr?
Tidigare
Jonas lyssnar på Dr John.
Tidigare
Jonas läser om riksspelmän.
Tidigare
Jonas vill ha kaffe
Tidigare
Karin violte och dansk pianojazz med Karen Bach Trios fina nya skiva Secret Rooms
Tidigare
Markus lyssnar på Abbey Lincoln (RIP) och Max Roach.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället.
.gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
