Sex kamerun-plattor att börja med:
Richard Bona: Reverence, 2001. Av hans tre soloplattor väljer jag tvåan även om valet är svårt mellan den och debuten, Songs From My Life. Mjuk och melodisk afrolatin, med betoning på afro förstås
Manu Dibango: Electric Africa, 1985, producerad av Herbie Hancock och Bill Laswell ger en uppgraderad version av Dibangos makossamusik med inslag av jazz och elektronik. Den som vill höra vanlig Dibango väljer Waka Juju 1989.
Etienne Mbappé: Misiya, 2004. Solodebut förra året med en mycket välproducerad blandning av kamerunska musikstilar, jazz, fusion och till och med klassisk musik.
Les Têtes Brulées: Bikutsi Rock, 1992. Oborstad sång, vass blåssektion och bikutsins snabba trioler rätt igenom, men ändå inte monotont tack vare intressanta arrangemang med diverse coola intron.
Brice Wassy: N’Ga Funk, 1996. En trummis som har gjort en mycket spännande blandning av funk, bikutsi och andra traditionella rytmer. Instrumentationen är avancerad med cello, blåssektion, ballafon men helhetssoundet är ändå etniskt. Sally Nyolo går sin egen väg. Tribu, 1996, är hennes debutplatta – den som är mest etno och minst pop, med starka influenser av både bikutsi och den pygmémusik som hörs tydligt även i Zap-mammornas musik.
Annika Westman
Baka Pygmies: Heart Of The Forest, 1993. Fältinspelning med flerstämmig sång och rytmer från handklapp, trädstammar och vattenplask. Om man blir fast på pygmémusik, bör man undvika Cradicks försök att blanda baka-musiken med bl a irländskt under namnet Baka Beyond, och istället gå vidare till musik från andra folk, som Akapygméerna.
|
Kameruns stora exportvaror är olja och kokos, men på senare år har dessutom en del av landets musiker klivit upp på den internationella scenen. Snart kommer basisten Richard Bona på Sverigebesök. Annika Westman presenterar grym musik från det gamla franska protektoratet vid Biafrabukten.
Han slog igenom ganska plötsligt, inte bara i Skandinavien där han i slutet av november inleder sin fjärde turné, utan även internationellt sett, den kamerunske superbasisten Richard Bona. Han spelade med Zawinul i flera år före den solokarriär som hittills har resulterat i tre plattor. I Sverige fick han extra draghjälp av ett tv-sänt Skeppsholmsgig. Han spelar och sjunger mjukt och melodiskt i sin egen blandning av afro, latin och jazz.
Bona är från Kamerun, liksom flera andra musiker som har lyckats nå en stor publik genom att skapa musik som samtidigt är lättillgänglig och avancerad. Det finns faktiskt en hel drös med kamerunska basister, mindre kända men lika skickliga som han: Etienne Mbappé, Francis Mbappé, Noël Ekwabi och Guy N’Sangue.
En annan kamerunsk basist som en del svenskar känner till är Willy N’For som de sista åren före sin bortgång spelade med Sofi Hellborg.
Andra namn att lägga på minnet är den världskände Manu Dibango, trummisarna Manu Katché och Brice Wassy, före detta Zap Mama-sångerskan Sally Nyolo, Les Têtes Brulées och pionjären, poeten och musikern Francis Bebey.
Brice Wassy är en trummis som liksom de här basisterna har spelat med eliten inom jazz och afro, och sedan gjort fyra häpnadsväckande soloplattor: N’Ga Funk, bikutsifusion, Shrine Dance, mycket jazz och fusion, och Balengu Village, djupt ner i hembyns rötter, nästan bara röster och trummor. Alla är utgivna på etiketter som inte längre finns, b&w och Melt 2000, men de går att få tag i via postorder. På den alldeles färska Meditations håller sig Wassy kvar i rotmusiken och spelar själv alla instrument, enbart traditionella.
Flera av de här musikerna har passerat genom Manu Dibangos och även Salif Keitas och Miriam Makebas band, innan de gav sig ut i övriga världen. Vissa har hamnat i rampljuset tack vare Peter Gabriel, Paul Simon och Zawinul. Men innan de kom dit – vad är det som gör Kamerun till en så fin plantskola för musiker?
Bland landets många traditionella musikstilar finns det två som på allvar har beblandat sig med modern popmusik: Makossa och Bikutsi.
Makossa blev stort tack vare Manu Dibango, som gjorde begreppet världsberömt med sin hit Soul Makossa, 1972. Han har gjort musik sedan 50-talet där han blandar element från jazz, traditionell musik, afropop och R&B och är otroligt stor i hela Afrika. Dibango visade inte bara vägen musikaliskt, hans exempel var också en inspiration för musikerna i hemlandet, för att han visade att det faktiskt var möjligt att nå internationell framgång.
Innan dess hade highlife och rumba varit de dominerande stilarna på de afrikanska dansgolven, men mycket tack vare Manu Dibango fick de konkurrens från makossa, åtminstone för en tid. När Kameruns statliga tv-kanal startades 1985 fick både makossa och bikutsi ett rejält uppsving. Men idag är makossan något passé, delvis för att dess mest kände representant Manu Dibango med sina 72 år inte längre tillför genren något nytt, utan idag mest ger ut samlingsplattor.
Bikutsin med sin intensiva 6/8-groove har tagit över rollen som inspirationskälla för de moderna musikerna. Mycket tack vare Les Têtes Brulées, som via Paris nådde en publik långt utanför afroentusiasterna med sin lite råa blandning av rock och bikutsi. Inga blankpolerade gitarrljud eller softa vokalharmonier här inte, utan detta är snarare en punkversion av afropop.
Les Têtes Brulées startades 1987 av journalisten Jean-Marie Ahanda som gjorde en djupdykning i bikutsitraditionen och inte bara moderniserade soundet utan även skapade en image. Den punkiga attityden med målade ansikten matchades av en hejdlös musik, helt annorlunda än något man tidigare hört varken i Kamerun eller Paris. Gitarristens självmord blev ett bakslag för bandet och det har varit tyst om dem länge nu.
Fast vägen till bikutsins popularitet är längre än så. Dess namn betyder ordagrant ”att stampa oavbrutet på marken” och den har sitt ursprung i beti-folkets intensiva ritualer med röster, handklappningar, fotstamp, ballafoner och trummor, där kvinnorna hade en viktig roll. På 60-talet började Messi Martin överföra musiken till gitarr, och med hjälp av trumset och synthesizers moderniserades soundet.
Kameruns mest kända kvinnliga musiker Sally Nyolo har gjort fyra plattor sedan hon lämnade Zap Mama. Debuten Tribu, 1996, gav henne både en plats inom världsmusikeliten och flera priser. Även om hon för var och en av de tre efterföljarna vänder sig till en allt bredare publik är alla både bra och spännande, och hon har lyckats skapa sin egen genre.
Den fascinerande pygmémusiken slutligen, med sin märkliga flerstämmiga sång och sin tranceliknande stämning – blunda när ni lyssnar, eller pröva att spela den för små barn så märker ni … Baka är ett av de mest kända pygméfolken, som bor i de otillgängliga regnskogarna. Den engelske gitarristen Martin Cradick levde bland Baka-folket under en period och hans fina fältinspelningar gavs ut under namnet Heart of the forest. Han blev så fascinerad av denna musik att han har fortsatt att syssla med Baka på olika sätt, bland annat dragit igång projekt för att rädda den regnskog som är förutsättningen för pygméernas kultur ska få finnas kvar.
Spännande traditioner som lever kvar ute i byarna, och musiker som har rest dit och hämtat inspiration och sedan, både med sin musik och sin framgång utomlands, inspirerat yngre musiker att följa efter. Och ett litet land, där musikerna känner varandra personligen och kan hjälpa sina duktiga men mindre kända kolleger att få en fot in i det internationella, inte minst det parisiska, musiklivet. Där ligger åtminstone en del förklaringen till det kamerunska musikfenomenet.
|
Annika Westman
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället..jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
