Toumani Diabaté vill nå ut till alla

Toumani spanar in Lira 5 från 1996 där han själv pryder omslaget. (Bild: Olof Peronius) Om låten Hope på Björks CD Volta, 2007: – Björk hade lyssnat på en av mina skivor, New ancient strings, och gillade den. Hennes skivbolag ringde och sa att Björk ville jobba med mig. ”Vem?” frågade jag. ”Vet du inte vem Björk är? frågade skivbolagsrepresentanten upprört. De skickade några skivor. Jag satte på första låten och gillade det direkt. (Toumani börjar nynna på Björks Human behaviour). Henne vill jag jobba med tänkte jag. Sen kom hon ner till Bamako och stannade en hel vecka, gick och handlade på marknaden och sådana saker. Vi spelade in allt på en dag och tyckte det blev kanon. Senare bjöd hon in mig till Glastonburyfestivalen där vi spelade inför 150 000 – det var helt fantastiskt! Fyra fantastiska skivor med Toumani Diabaté: Songhai 1988 Hannibal Songhai 2 1994 Hannibal På en fest i London träffade Toumani Diabaté det spanska flamencofusionsbandet Ketama. Spanjorerna gjorde flamencoklappningar till Toumanis musik, och ur detta möte bildades gruppen Songhai, senare kompletterad med den engelska jazzbasisten Danny Thompson. Toumanis kora glider sömlöst in i Ketamas nyflamencoljud, traditionella låtar från Mali får ny vacker flamencodräkt ackompanjerade av bakgrundsångare från Mory Kantés band. Uppföljaren Songhai 2 tar musiken ett steg vidare, nu med den västafrikanska xylofonen balafon i sättningen. In the heart of the moon World Circuit  2005 Ett möte mellan två giganter på hotell Mandé i utkanten av Bamako: bluesmästaren Ali Farka Touré och Toumani Diabaté. En lång akustisk jamsession dem emellan (med Ry och Joachim Cooder bakgrunden), där de båda Malistjärnorna lirar musik från sin barndom. Det intuitiva samspelet skapar en flyhänt, glad och lättillgänglig ljudbild som gav dem en grammy för bästa traditionella världsmusikalbum. Boulevard de l’Indépendance World Circuit 2006 När Toumani inte är ute på turné spelar han varje fredag på Hogon Club, runt hörnet från hans hus i Bamako. Med sig på scen har han storbandet The Symmetric Orchestra, fullt av musikaliska stjärnor. Detta är albumversionen av de uppsluppna aftnarna, och Toumani Diabaté visar här att han också är en fantastisk bandledare, som inte är rädd att låta andra skina.

Toumani Diabaté är kora-mästaren från Mali som ser det som sitt kall att sprida kunskapen om den västafrikanska lut-harpan till massorna. Lira mötte honom Sevilla för ett samtal om musik och magi.

Ett silverskimrande månsken lyser över apelsinerna i träden på Alcázars innergård. Byggnaden mitt i sydspanska Sevilla är både ett palats och en fästning. År 884 hejdades ett invasionsförsök av vikingar här. På den tiden, och fram till mitten av 1200-talet, var det arabiska kungar som levde i Alcázar. Deras styre präglades av religiös tolerans, avancerad vetenskap, konst och arkitektur. Något som syns i den snirkliga mosaiken, de palmliknande kolonnerna och de fantastiska trädgårdarna som omger byggnaden. Illusionen av att befinna sig i Tusen och en natt bryts tillfälligt när en taxi kör fram till ingången. Ur den haltar en afrikansk man, klädd i en lång grön kaftan med guldmönster. Toumani Diabaté har anlänt med sin kora.

Koran kan enklast beskrivas som en västafrikansk 21-strängad harpa med resonanslåda. Traditionellt har det varit ett kompinstrument, men när maliern Toumani Diabaté släppte sitt debutalbum Kaira 1988, etablerade han i ett slag koran som ett soloinstrument. Sedan dess har Diabaté gjort omtalade samarbeten med musiker som Ali Farka Touré, Ketama, Taj Mahal och Björk. Denna kväll, i Alcazars Tapetsalong, är det världspremiär för Toumani Diabatés turné där han presenterar sin nya cd The Mandé Variations – för första gången sedan debuten en helt instrumental soloskiva. Konserten sänds direkt i spanska P3. På plats i den vackra salen finns bara specialinbjudna gäster. Toumanis skivbolag har slagit på stort och flugit in journalister från bland annat England, Frankrike, Holland och Sverige. Ytterst tveksamt ur journalist-etisk synvinkel, samtidigt som det ger fattiga tidningar som Lira chansen att vara på plats och intervjua en av Afrikas största stjärnor.
Innan konserten börjar håller Toumani Diabaté ett litet tal där han betonar att ”journalister och musiker måste hjälpas åt”. Det känns väldigt kletigt.
Sedan börjar han spela. Först en enkel basgång med ena tummen, sedan en motmelodi med den andra. Vackert, men inget som får änglarna att gråta.  Så börjar han även spela med pekfingrarna, samtidigt som tummarna fortsätter att jobba. Rummet, som är som en stor klanglåda, fylls av de snabba löpningarna och korans aristokratiska silverklang. Det går ofattbart fort ibland, och det låter nästan som hel orkester. Det är fullständigt osannolikt att en man med ett enda instrument kan åstadkomma allt detta ljud. Så sänker han tempot, ger sig ut på en improvisation, låter en melodislinga komma tillbaka med små sublima ändringar. Bachs Goldbergvariationer möter… Miles Davis. Sällan har uttrycket virtuost känts så passande. Publiken applåderar vilt efter varje stycke, och Toumani applåderar i sin tur publiken.

När jag möter Toumani Diabaté på hans hotellrum nästa kväll är det en eftertänksam man som sitter framför mig. Han talar långsamt, på ett sätt som gör att man spetsar öronen och förväntar sig visdomar varje gång han öppnar munnen. Berättarpondusen är måhända en naturlig följd av hans bakgrund: Toumani Diabaté är en griot, ett yrke som går i arv från far till son, en blandning av poet, historiker och musiker. Toumani Diabaté är nummer 71 i en obruten linje av grioter och koraspelare, och säger sig veta namnet på var och en av dessa förfäder.
– Utbildningen till ett liv som griot börjar redan när du föds, familjen var min skola. Som liten reste jag runt och bodde hos släktingar, som förde över sin kunskap till mig.
Toumanis far var koramästaren Sidiki Diabaté, och hans mor sångerskan Nene Koita. När han var liten var föräldrarna ofta upptagna med konserter i det då nyligen självständiga Mali. Toumani lärde sig själv att spela kora i femårsåldern, utan annan hjälp än att lyssna på sin pappas kassetter.
Dagens Mali är fattigt, men den som föds till griot försörjs av rika familjer, för att hålla reda på deras släkthistoria och skriva hyllningssånger. Traditionen går tillbaka till 1300-talet då Maliriket sträckte sig över nästan hela Västafrika.
– På den tiden fanns inga historieböcker, så grioterna bestämde sig för att bli imperiets minne.
Toumani Diabaté menar att grioternas uppgift är annorlunda i dag när det finns internet, böcker och mobiltelefoner. Han ser det alltmer som sin uppgift att sprida sin kultur till omvärlden. Han betonar dock att han alltid spelar sin egen traditionella musik, vare sig han spelar med Björk (som hälsade på i Bamako i en vecka och spelade in låten Hope som återfinns på hennes cd Volta), eller med flamencofusion-gruppen Ketama som han gjorde de två smått sensationella Songhai-albumen med.

Toumanis musikaliska missionerande i västvärlden började när han som 21-åring åkte till London. Låten Cantalowes på nya skivan är tillägnad Lucy Durán, som bodde på Cantalowes Road i London när Toumani Diabaté kom dit 1987. Hon producerade hans debutalbum Kaira, och har varit med om att ta artister som Baaba Maal, Youssou N’Dour och Ali Farka Touré till Europa för första gången.
Jag påpekar att många av Toumanis låtar handlar om eller är tillägnade speciella personer.
– Att skriva en låt till människor som hon är mitt sätt att tacka dem, att ge dem mod att fortsätta, säger han.
På nya skivan finns även en låt som heter Ali Farka Touré, efter Malis och Afrikas store bluesman som dog häromåret. Med honom gjorde Toumani den Grammybelönade skivan In the heart of the moon.
– Låten är inspirerad av honom. Jag var med honom natten när han dog, jag lämnade honom halv tre på morgonen, och han dog vid sextiden på morgonen. ”Toumani, jag lämnar över mitt imperium till dig”, sa han. Med det menade han andligt, musikaliskt, moraliskt – allt. Jag sa åt honom att det var en väldigt fin gåva, men att det samtidigt var dåliga nyheter för mig, eftersom jag förstod att det betydde att han inte hade långt kvar att leva.

Elyne Road, på nya skivan, skrev han efter en kväll hemma hos föräldrarna till Nick Gold, grundare av skivbolaget World Circuit och producent till flera av Ali Farka Tourés skivor. I låten dyker delar av melodin till reggaeklassikern Kingston Town upp.
– När jag var i London i slutet av 80-talet spelades UB40 överallt, och jag blev väldigt förtjust i den låten, säger Toumani.
Jag berättar att originalversionen gjordes av Lord Creator 1970. Toumanis ögon lyser upp.
– Vad roligt! Det hade jag ingen aning om, då ska jag försöka få tag på originalinpelningen. Jag har med melodin från den låten för att visa att musiken inte har några gränser. Jag minns en gång på Roskildefestivalen när jag mötte ett svenskt rockband. De var riktigt bra, publiken var helt vild. Jag fick deras cd efteråt, jag lyssnar på den ibland i bilen hemma i Bamako. Toumani minns inte vad bandet hette, men börjar sjunga på en låt.
– Dadödadödadö Stockholm, Stockholm, nannanana.
Det låter som Pugh Rogefelts Stockholmslåt…
Jag plockar fram ett nummer av Lira från 1996, med Toumani på omslaget, och ett reportage från hans turné på jazzklubbar runtom i Sverige.
Toumani spricker upp i ett stort leende, berättar om den avslutande spelningen i Stockholm, men blir snabbt allvarlig.
– Nästa dag tog vi tåget till Köpenhamn, och därifrån fortsatte vi vidare mot Tyskland. När vi började närma oss tyska gränsen var det som det gick en chockvåg genom min kropp. Jag blev helt paralyserad, låg ner och visste inte vad som hände. De fick stanna tåget, och snart kom en ambulans och hämtade mig. Jag blev förd till ett sjukhus i ett litet tyskt samhälle. De kollade mitt hjärta, tog blodtester och allt möjligt – men hittade inget fel. Jag var fullständigt frisk, enligt läkarna. Med mig på sjukhuset var basisten i bandet, Djibril Camara. Jag pratade i telefon med min manager i Belgien, och försäkrade att jag mådde bra, att alla värden såg bra ut. Han bad att få prata med Djibril. När han lagt på luren började han gråta. ”Varför gråter du?” frågade jag. ”Du är som en yngre bor för mig, jag vill inte se dig sjuk”, sa han.
– När vi kom fram till Bryssel fick jag höra att min far hade dött. När jag fick reda på när det skett föll alla bitar på plats: det var samtidigt som jag kände chockvågen på tåget.

Toumani diabaté är muslim och hans musik innehåller en stor dos andlighet. Det känns passande att träffa honom i Sevilla, där det muslimska inflytandet i Europa hade sin guldålder samtidigt som Maliriket stod på höjden av sin prakt.
– Dagens värld är full av miljöförstöring, sjukdomar, aids, fattigdom och hemlöshet. Samtidigt tänker alldeles för många bara på pengar, pengar, pengar, i stället för att tänka på varandra. Varför tror du folk grät i går kväll efter konserten? En del av dem hade aldrig sett någon spela kora förut. Det är ett instrument som har mystiska egenskaper, det var flera som kom fram till mig efteråt och sa: ”Toumani, din musik rörde verkligen vid mitt hjärta.” I dag vet inte de rika vad de ska göra, de fattiga vet inte vad de ska göra. Det är hög tid för fred. För mig betyder min musik fred, kärlek och förståelse. Vi har alla en eld här inom oss, säger Toumani och bankar sig på bröstet.
– Vi behöver bara få ut den.


    Fotnot: När jag kommer hem till Sverige får jag höra att bandet han såg i Roskilde var Håkan Hellström, och att han efter konserten fick Håkans platta tillsammans med en Pugh Rogefelt-skiva.

Olof Peronius

Fler artiklar från samma nummer: