Foto stora bilden: Jean Baptiste Mondino
DISKOGRAFI
Mano Negra
Patchanka (Virgin 1988)
Puta’s Fever (Virgin 1989)
King of Bongo (Virgin 1991)
Amerika Perdida (Virgin 1992)
In the hell of Patchinko – live (Virgin 1992)
Casa Babylon (Virgin 1994)
The best of Mano Negra (Virgin 1998)
Manu Chao
Clandestino (Virgin 1998)
Proxima Estacion: Esperanza (Virgin 2001)
|
Det tar ett kort ögonblick att inse. Dessa basker har inte börjat festa tidigt, de är igång sedan gårdagen. Är det fest så är det, och detta är Aste Nagusia, stadens stora sommarfestival.
Klockan är halv tio på morgonen och vi har just stigit av tåget i Bilbao. Gatorna är skräpiga och fulla med väsnande människor som dricker öl ur plastglas.
Ett stenkast bort från industristadens centrum ligger Plaza del Gas. Trots sitt namn är det inget torg, utan mer en äng helt omgiven av kullar.
När vi kommer dit är det redan fullt med folk, mestadels unga, som sitter på filtar och äter medtagen mat, röker, dricker öl eller kalimotxo, den lokala blandningen av rödvin och cola. Ändå är det nästan fem timmar tills kvällens spektakel skall börja: Manu Chao och hans Radio Bemba.
Vi träffar på folk som har varit här sedan nio på morgonen för att vara säkra på att få en plats. Som tur är finns det mycket kul att titta på under tiden: eldslukare, jonglörer, akrobater och – inte att förglömma – en intressant blandning av ”alternativa” ungdomar, ortsbor i medelåldern och turister.
När mörkret sen till slut faller bränner staden av ett enormt fyrverkeri som blir extra effektfullt i den totalt mörka ”amfiteater” som vi sitter i. Atmosfären är så perfekt att jag är rädd att den förväntan som har byggts upp inför konserten är för stor, att det aldrig kan bli så bra som alla tror att det skall bli. När Manu Chao kommer ut på scenen, strax efter midnatt, inser jag hur fel jag hade.
det blir en konsert ”de puta madre” som spanjoren skulle sagt. Om Manus låtar är bra på skiva, är det ingenting mot hur de låter här och nu. Maken till energi har jag aldrig sett varken på scen eller hos en publik förut.
När han spelar låtar som Clandestino och Me gustas tu, sjunger hela publiken med, och det känns som sången från de cirka 10 000 struparna måste höras över hela Baskien. När vi vandrar ut i augustinatten, två och en halv timme senare, är det med känslan av att ha upplevt något magiskt – en konsert som överträffar allt annat – som kommer att fungera som en ouppnålig förebild för alla andra konserter.
Även för Manu Chao är det en speciell kväll. Det var han som insisterade på att spela här på Plaza del Gas, trots att det innebar att många inte fick plats att se gratiskonserten.
Grunderna till detta var rent sentimentala: ett stenkast bakom Plaza del Gas växte hans mamma upp, och det var också här han fem år tidigare. uppträdde under eget namn för första gången.
Han och resten av Mano Negra, som han då fortfarande frontade, hade blivit inbjudna av deras baskiska vänner i bandet Negu Gorriak, som skulle avsluta sin turné på hemmaplan. Tyvärr hade övriga Mano Negra-medlemmar tröttnat på det kringflackande livet efter en kaotisk turné på ett tåg genom djungeln i det av inbördeskrig plågade Colombia (skildrad i en bok av hans far Ramón Chao, kulturjournalist på bland annat Le Monde), så det var bara Manu som återstod av bandet. Trots att han inte kunde kalla sig Mano Negra längre ville han spela.
De som var där berättar om en klassisk spelning, som dessutom finns bevarad på Negu Gorriaks live-skiva Hipokrisiari Stop! (Bilbo, 93-X-30).
Detta var kvällen som fick honom att inse att han, som tidigare visserligen hade skrivit nästan all musik till Mano Negra – men som gjort det omgiven av sina vänner i bandet som han hade växt upp med i det 18:e arrondissementet i Paris – också kunde stå helt på egna ben.
Efter att ha flyttat till sina förldrars ursprungsland Spanien (först Madrid och sen Barcelona) och rest runt i Afrika och Latinamerika, med en ”inspelningsstudio” i ryggsäcken kom första soloplattan Clandestino ut 1998. Trots minimal reklambudget blev skivan – förutom ett smärre mästerverk rent konstnärligt – också en försäljningssuccé, med över två miljoner sålda exemplar.
Clandestino handlar till stor del om invandrarpolitik, om dem som försöker ta sig in i Europa över Gibraltarsund och om ”coyoterna” som via Tijuana vill in i USA.
Manu Chao, medlem av franska Attac sedan starten, har kommit att bli till en slags talesman för antiglobaliseringsrörelsen. Ofta har hans konserter sammanfallit med politiska händelser som G7-mötet i Genua. Hans musik, som alltid varit en frisk blandning av stilar, har inspirerat många band runt om i den latinska kultursfären, och det verkar också som om hans politiska engagemang har smittat av sig på dem.
Mano Negra gjorde aldrig någon hemlighet av att de stödde zapatisternas kamp för ursprungsbefolkningen i mexikanska Chiapas.
På Clandestino har Manu samplat tal av deras ledare Subcommendante Marcos. På internet cirkulerar ett dokument som denne har skrivit till ”musiker världen över” där han tackar alla artister som har stött zapatisterna moraliskt, eller som Mano Negra ekonomiskt (genom att skänka en franc för varje sålt exemplar av sin samlingsskiva). På tacklistan finns Manu Chao/Mano Negra men den är också full av band som säger sig ha blivit inspirerade av dem eller som består av före detta Mano Negra-medlemmar: Negu Gorriak, Los de Abajo, Dut, Color Humano, P18, Todos Tus Muertos och Joaquin Sabina, för att nämna några.
Andra artister som hämtat mycket inspiration från Manu Chao är Dusminguet, Skank, Tonino Carotone, Mau Mau, Anouk (nej, inte den arga holländska tjejen), Wagner Pa, Macaco och Amparanoia. Den sistnämnda är en löst sammanhållen grupp ledd av Amparo Sánchez från Granada. Hon besitter en fantastisk röst, som bottnar i stadens flamencotradition, men som passar lika bra till blues och salsa, vilket Manu tidigt upptäckte. På gruppens hemsida berättar hon:
”Utan tvivel har han varit den musiker som har inspirerat, stöttat och lärt mig mest för att dra igång projektet Amparanoia. Jag kom till Malasaña i Madrid på hösten 95, och det gjorde Manu med Radio Bemba också. Jag sjöng på småklubbar, mest covers, men även en del egna låtar. Manu tittade förbi ibland, sjöng någon låt eller lyssnade bara stillsamt, innan vi gick hem eller fortsatte att sjunga på gatan. För mig är det en oförglömlig tid. Jag visade blygt honom mina låtar och han övertalade mig att spela in en demo och sprida mitt arbete. Manu var med på mina två första skivor. Han är min maestro och bror.”
Skank, en grupp från Belo Horizonte i Brasilien som lyckas slå även i andra sydamerikanska länder, är en annan grupp som öppet talar om Manu Chaos betydelse för deras musik.
I Alessandro Robecchis Manu Chao-biografi ”Música y libertad” berättar de:
”Utan att ha lyssnat på Manu Chaos musik och ha lärt känna honom hade Skank inte existerat.”
Tonino Carotone är en annan av Manus vänner vars musik har slagit – en gammal spansk punkare som alltid har hyst en stor kärlek för storslagna italienska schlagers, som tagit sig ett italienska artistnamn och som sjunger på en märklig blandning av spanska och italienska. Hans Mondo Difficile, en skiva med texter om kärlek, alkohol, synd och revolt – sjunget med en del kärlek och två delar ironi – har slagit stort även i hans ”hemland” Italien där han till och med toppade försäljningslistan. Även här har Manu Chao bidragit, som musiker, körsångare och som producent av skivans hit Me Cago en el Amor (Jag Skiter i Kärleken).
Alla artister som har nämnts i den här artikeln har ytterligare en sak gemensamt. Vad än låtarna handlar om så andas musiken fest: världen må ha sina avigsidor, men låt oss åtminstone dansa som galningar in i avgrunden.
I sommar kommer festen till Göteborg och Way Out West-festivalen i Slotsskogen.
Olof Peronius
|
.gif)
En självspelande, datorstyrd akustisk ensemble, och så gitarrekvilibristen Pat Metheny. Liras Andreas Lagercrantz fascinerades både av den gigantiska musikmaskinen och Methenys soloinsatser under fredagens gig på Stockholms Konserthus. (Bild: Jan-Olav Wedin)_small.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
.jpg)
