Mariza
– fadoflickan har gjort årets genombrott

Drottning Mariza. Den 8 februari utsågs Mariza till vinnare av BBC 3:s Award of World Music 2003 i den europeiska klassen. Priserna delas ut i London 24 mars. Dessutom fyllde Mariza Queen Elizabeth Hall i London två kvällar i slutet av februari.

Det portugisiska stjärnskottet Mariza slog igenom totalt i fjol. Hon gav 130 konserter och lämnade översvallande recensioner efter sig där hon drog fram. I år turnerar hon än intensivare i USA och Europa, men vi skandinaver får ge oss till tåls till nästa år. Allra minst.
Mariza är hårdvaluta.
– Jag har aldrig haft en dålig konsert. Jag vet inte varför, men jag är tacksam. Det borde inträffa någon gång. När det händer vet jag att jag kommer att gråta, säger hon.
Vi träffar den hårdstylade 28-åriga sångfågeln i Essen, på världsmusikmässan Womex. Hon tar emot oss journalister tre och tre, bemöter oss med värme och välformulerade svar.
Hon vet precis vad vi vill veta: Varifrån hon fått sin karisma, sin fenomenala röst, sitt fado-kunnande, sin fantastiska look. Hur hon kan trollbinda en kräsen publik av bara branschproffs, vilket hon sannerligen gjorde kvällen innan denna intervju.
– Jag ser inte på er som personer som vill se min show. När jag börjar sjunga slutar era ansikten att existera. Ni blir ett fält av energi, säger hon och berättar att hon har sådan ögonblicksnärvaro att hon ofta har minnesluckor efter en show.
– I går hade jag en riktigt bra publik. Det trodde jag inte. Ni lyssnade och var tysta, tysta, nästan som i kyrkan.

Utan sina spektakulära kreationer i svart, vitt och mustiga färger ser hon yngre ut än på scen, nästan försynt. Men hennes stil är konsekvent. Det hårt ribbflätade, blonderade håret, den svarta kråsskjortan och byxorna med jeansrevärer väger av perfekt mellan haut coiture och exklusivt tonårsmode. Hon är 28 år.
– Stilen är min egen. Jag är galen i mode. Jag älskar det! Det är en gammal vän till mig som gör kläderna, han är berömd portugisisk designer, Joao Rolo. Klänningarna är bekväma. Jag har dussintals och kan röra mig fritt i alla. De känns knappt, säger hon och låter händerna dansa iväg.
– Han gör dem endast för mig – så jag känner mig som en drottning!
Charlie Gillet från den brittiska radiokanalen BBC 3 kommer in i pressrummet. Han närmast bubblar över. Halvt viskande meddelar han Mariza hemligheten som egentligen ska avslöjas först dagen efter: att hon är nominerad till BBC 3:s Award of World Music. Både som årets europeiska artist och årets nykomling.
”Me!? Really?” Mariza pekar mot sitt bröst. Sen reser hon sig, kramar honom hårt ett tag innan hon sätter sig igen.
Inväntar nästa fråga, ser det ut som hon gör. Men hon börjar snyfta. Mascaran rinner.

Många jämför henne med den största fadodivan genom tiderna, Amália Rodrigues. Bredvid den sinnliga Dulce Pontes, mer sedesamma Cristina Branco och sin föregångare som fadons affischflicka nummer ett, Mísia, lär det vara Mariza som närmast kan matcha Rodrigues melankoliska skönhet i framträdandet. Marizas hanterar sin kraftfulla röst med stor precision och bemästrar de sidenlena ornamenten, allt på fadons klassiska manér.
Typiskt nog var det i samband med Amálias Rodrigues död som hon blev bekant för hela Portugal 1999. Mariza deltog i två tv-sända hyllningskonserter, en från Lissabon, en i Porto. Året efter formades den grupp som hon turnerar med nu. Sättningen är klassisk: Paul Jorge Nunes dos Santos på den rundade, tolvsträngade portugisiska gitarren, Antonio Neto på spansk gitarr och Ricardo Cruz bakom kontrabasen. Samma år fick hon priset ”Voice of fado” av en nationell portugisisk radiokanal.
Hon sjunger ofta divans sånger och är smickrad över de ständiga parallellerna.
– Jag kan inte motstå hennes repertoar. Hon arbetade med de bästa kompositörerna, de bästa poeterna, de bästa musikerna, säger Mariza.
– Men man kan inte jämföra med mig med Amélia Rodrigues. Alla har sina egna känslor, sina sätt att uttrycka känslor. Då blir det unikt. Och detta är jag. Jag är inte henne.
Hon beskriver fadon som portugisernas motsvarighet till blues, flamenco, tango elle­r grekernas rebetika.
– Texterna handlar om lycka, kärlek, sorg och saknad. Längtan. Öde. Så fado är inte musik, det är en känsla, av melankoli. Bara portugiser kan sjunga fado, och bara på portugisiska. Allt kan inte ens översättas, känslor kan vara så komplexa.

Mariza växte upp i Mouraria, väl inslitna fado-kvarter i Lissabons stadskärna. Föräldrarna hade en restaurang där artister uppträdde varje helg, precis som på grannställena runt om. Redan som femåring började Mariza sjunga fado, innan hon kunde läsa. Hennes far fick måla texterna som serier åt henne.
Hit flyttade de när Mariza bara var något år, från Mocambique där hennes far var tjänsteman tills portugiserna lämnade landet i hast 1975. Pappa är portugis med tyska och spanska inslag i släkten, mamma afrikanska med indiska rötter.
Kan man höra att du är född i Moçambique?
– Ärligt talat: nej. Omedvetet: ja, kanske. Jag försöker alltid förstå rytmerna och stegen först. Jag gillar att söka mina rötter men jag känner dem inte så väl.
I tonåren kändes fadon inte hip längre. Mariza slutade helt. Istället sjöng hon soul, funk och jazz med jämnåriga i egna band, Mica Paris-låtar och liknande. Under en resa till Brasilien för sju år sedan bad folk henne sjunga den älskade portugisiska folkmusiken. Hon gav upp sitt motstånd och sjöng. Då kände hon att hon var på mammas gata igen. Mariza fick blodad tand.

Några år senare blev hon en kväll upplockad på scen på ett av Lissabons tyngsta fadoklubbar, Senhor Vinho’s. I publiken fanns Jorge Fernandez, Amália Rodrigues gitarrist och en av genrens viktigaste samtida kompositörer. Han fick henne att tro på sig själv. Nu föddes fadosångerskan Mariza.
Fernandez kom att producera hennes debutskiva Fado Em Mim (Fadon i mig) som i fjol släpptes internationellt på det holländska bolaget World Connection. Skivan rymmer sex klassiska stycken och lika många originalstycken, flera av honom.
Plattan har sålt guld i Portugal där Mariza har blivit en förebild. Äntligen associeras fado med något samtida, som dagens yngre generationer kan ta till sig.
– Nu har jag fått respekt från de renläriga fadoistas. Och de nya lyssnarna blir inspirerade och köper skivor, berättar hon.
Att hon klarar den balansgången är en viktig förklaring till hennes framgångar, bortsett från hennes musikaliska skicklighet och karisma. Just balansen mellan det gamla och det nya.
Hon framför sånger i strofer, utan refräng (fado clássico), som den klagande och outsinligt känslosamma Ó gente da minha terra, hennes bravurnummer på scen. Och hon sjunger mer dansanta fados compositos, med vers och refräng, en stil som växte fram under 30- och 40-talen inspirerad av schlagern. Por ti är ett exempel.
I några sånger använder hon piano och enkelt slagverk som normalt inte förekommer i genren, som i den fyrkantiga adufe-trumman på Barco Negro. Den sången är egentligen ingen fado, men hon sjunger den med det uttrycket. På liknande sätt låter de nykomponerade sångerna som fado – utan att i sträng bemärkelse vara det.
Termen fado novo har dykt upp på senare år för att beteckna musik med fadons uttryck uppblandade med andra uttryck. Fado-fusion, om man så vill.
– Jag tycker inte att jag gör fado novo. Det finns mängder av stilar inom fadon. Jag respekterar allting och älskar dem alla. Vad vi gör är en modernisering av fadon, tar den ett steg vidare, men ny… Nej! hävdar Mariza.

Visuellt bryter hon däremot ny mark. Fado-artister uppträder normalt i svart. Hela showen brukar gå i svart. Där kanske man kan spåra det afrikanska hos henne, resonerar Mariza. Hon har visserligen inte övergivit den svarta sjalen (utan sveper den gärna dramatiskt runt sin kropp) men hon älskar färger. Hon fyller gärna sina shower med läckra synintryck och storstilade entréer.
Det är den musikaliska och poetiska själen i fado hon tycker sig vara trogen.
– Fadon tillhör inte mig. Jag tillhör fadon. Du behöver inte vara gammal för att sjunga fado. Du behöver bara ha erfarit känslorna.

CHRISTIAN BORG
Läs fler artiklar av CHRISTIAN BORG

Fler artiklar från samma nummer: