Folkmusikgruppen Frifot.
Frifot bildades 1987 och har sedan dess gett ut fem skivor. De har fått en bred publik genom framgångsrikt turnerande i Sverige och utomlands. USA:s största världsmusiktidskrift på nätet, RootsWorld, har röstat fram Frifot till bästa grupp i USA. I december 2003 är det dags för Frifots första turné i Japan, där intresset för svensk folkmusik ständigt verkar växa. I år blir det även tre olika turnéperioder i Sverige – i januari, maj och november.
Diskografi
Frifot, (Amigo, 2003)
Frifot, Frifot (ECM, 1999)
Frifot, järven (Caprice, 1996)
Frifot, SummerSong (Northside, 1999)
Frifot, Frifot (Caprice, 1991)
|
Tre av Sveriges allra främsta folkmusiker i samma studio – det är en rar händelse. Fyra år har gått sen Frifots förra skiva. Denna gång vill de leda med oss in i köket.
Att gå in i studion de där septemberdagarna var som att gå in i det magiska rummet, berättar Frifots Lena Willemark.
– Tänk dig en bild av en skimrande kula som hänger i luften. Som en sådan var det. Och den känslan finns kvar, säger hon. När vi steppade ut i verkligheten, ut ur den magiska världen fanns energin, livsglädjen och närheten kvar.
Frifot bildades 1987 och består av Per Gudmundson, fiol, altfiol och säckpipa, Ale Möller, mandola, flöjter och folkharpa och Lena Willemark, sång, fiol och altfiol. Gruppen har gett ut fyra skivor på olika skivbolag. Den femte släpps den 22 april i år. Skivan innehåller en bekant Frifotrepertoar, berättar Lena Willemark, en blandning av låtar ur erfarenhetspåsen, låtar från uppteckningar eller nyskrivningar. Mycket av musiken är traditionell, melodier som de lärt sig av både yngre och äldre kollegor.
– Hur vi ville att det skulle kännas? Jo, vi ville ha närhet. Inte som på fjället utan som i köket. Mer nära! Mer rak energi.
Lena Willemark pratar långsamt och eftertänksamt. I det finns en energi och en vilja att förklara och beskriva. Hon poängterar att musiken är hennes språk och att det hon strävar efter är att tala och berätta med den musik hon gör.
Det senaste året har de turnerat runt om i välden med Frifot, och samtidigt hållit järnen glödgade i sina egna eldar. Ale Möller uppträder med Stockholm Folk Big Band, sin Världsensemble och den skotske fiolspelaren Aly Bain. Per Gudmundsons stora projekt är Folkmusikens hus i Rättvik. Lena Willemark har å sin sida framträtt som solist i olika sammanhang. Dels med eget material, tillsammans med orkestrar, dels med verk av tonsättaren Karin Rehnqvist.
Många olika projekt och tre individualistiska viljor. Hur får man det att fungera?
– Det svåraste är att finna reptider. Att matcha kalendrar.
Men Lena Willemark framhåller att det också är en av Frifots styrkor. Att de inte spelar sönder varandra, utan fortfarande finner lust och energi för att spela tillsammans.
– Det är olikheterna som skapar den kreativa energin. Vi lyser olika starkt vid olika tillfällen och i de skilda ljusen skapas något väldigt positivt.
I Frifot finns också en trygghet. En säkerhet efter att ha spelat tillsammans i så många år. Lena Willemark jämför det med ett kärleksförhållande. Energin går upp och ner men slutar i ett ”wow, vad häftigt det här är”. Nyfikenheten återkommer hon till gång på gång. Viljan att experimentera – med sig själv, sina egna och gruppens begränsningar – och utforska alla möjligheter. Tänja på gränserna.
I år väntar turnéer i Sverige och Japan. Lena Willemark har längtat efter turer i Sverige, längtar efter en publik som kommer till konserten för att de gillar folkmusik.
– Men det är häftigt utomlands där publiken tycker att man är ett ufo och kommer dit och lyssnar för att de tycker att musiken är häftig. Det viktigaste är ändå att möta en publik som tar emot musiken, även om jag upplever på fler plan när publiken kan stampa polsketakt.
Att det fungerat så bra för Frifot utomlands tror Lena Willemark beror på att det framförallt i USA finns en törst efter en musik med historia. I spåren efter den keltiska vågen kom den skandinaviska – och det fanns plötsligt en ”spot” på den här musiken, resonerar hon nästan förundrad.
På den nya skivan har Frifot valt att begränsa antalet instrument. De håller sig till sina grundinstrument, sång, fiol och mandola. Experimenten sker inom vissa givna ramar. Målet: att fördjupa och förfina sitt uttryck.
En speciell mullig och köttig ton blir det ur ”oktavfiolen”, en altfiol, stämd som en fiol, men en oktav ner.
I svensk spelmanstradition finns en vilja att hitta och utveckla instrument. Att finna just det uttryck som man söker, som kan förmedla just det man vill.
– Vi sabbar aldrig kärnan säger Lena Willemark. Alla folkmusiker finns som en del i en levande tradition. Men vi söker alltid efter ett rikare språk.
MARIA LAGERGRÉEN
|
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället.
.gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
