Koncentration. Fokus. Att verkligen gå in i något. I ett samtal med den norska saxofonisten Frøy Aagre återkommer tankar om detta som ett ständigt modulerat tema. Med den nysläppta plattan Cycle of Silence, karriärens tredje, är hennes ofta genomkomponerade, lyriska jazz på väg att erövra Europa. (Bild: Joerg Grosse Geldermann)
Den norska recensentkåren har redan hävt upp ett unisont jubel och i mars blir det releaseturné i Tyskland. Förhoppningarna är stora, både hos Frøy Aagre själv och hos det tyska bolaget Act, som står bakom lanseringen. Men vi återvänder till koncentrationen. Förmågan att fokusera. Det målmedvetna. För man anar att en stor del av Aagres särprägel som musikskapare går att härleda till just detta. Som tolvåring hörde hon för första gången sin landsman, saxofonisten Jan Garbarek spela. Det var då hon bestämde sig för att saxofon också skulle bli hennes instrument, och hon fick helt enkelt be föräldrarna byta ut den klarinett hon dittills spelat på.
Hon säger att hon inte lyssnar så mycket på Garbarek längre, men att han var enormt viktig under de första saxofon-åren. – Jag tror att jag lärde mig något om den dynamiska fraseringen av honom. Vikten av varje fras i sig. Det melodiska. Jag är ju väldigt inne på ett melodiskt tänkande. Sammanhållande linjer genom musiken. Man kan kalla det ett horisontellt, i stället för vertikalt improviserande. Eller en melodisk, snarare än harmonisk improvisation. Alldeles säkert har hennes studier i klassiskt saxofonspel och komposition också satt sin prägel på denna stil som ofta drar åt det avskalade och lyriska. Skenbart enkel musik som kanske kunde kallas kammarjazz med oförvanskade akustiska instrumentklanger från piano, kontrabas och slagverk. Den där nordiska tonen som är så svår att sätta ord på är tydlig och den tidige inspiratören Garbarek känns inte alldeles avlägsen.
De tre skivor hon hittills hunnit göra representerar olika tillvägagångssätt. Debuten Katalyze, som kom 2004, har Aagre kallat en saxofonistplatta. Den var dessutom på ett för debutskivor typiskt sätt lite av en ihopsamling av låtar och erfarenheter från lång tid. Uppföljaren Countryside släpptes några år senare och hade en helt annan tillkomsthistoria. Ett stort statligt arbetsstipendium bestämde arbetssättet. Countryside blev Tonsättarplattan. – Det var verkligen ett privilegium att få gå in i det på ett så grundligt sätt, vilket stipendiet alltså gjorde möjligt. Det blev verkligen genomkomponerat, vilket jag gillar. Det gav mig också chansen att utvecklas hantverksmässigt i komponerandet. Jag hade ju studerat komposition och detta blev som den efterföljande praktiken, eller ett slags självstudier där jag fick genomföra idéerna. Det tror jag att jag fortfarande har glädje av. Koncentrationen igen, alltså. Glädjen i att gå på djupet. Hon talar om komponerandet. Om hur hon tycker hon blivit snabbare med tiden. Och om sin ständiga strävan att utvinna mesta möjliga av varje musikalisk idé. – Jag har alltid med mig en anteckningsbok där jag noterar idéer när de dyker upp. När det sedan är dags att arbeta med det sätter jag mig vid pianot och försöker visualisera situationen då jag fick idén. På något sätt kan jag försätta mig i samma stämning. Noteringarna blir som en sorts samplingar av inspirerade ögonblick. Den förra skivtiteln skulle kunna antyda att hon hämtar inspiration i naturen och jag frågar om hon är en friluftsmänniska. – Alltså, jag skulle gärna gå på tur mer än jag i själva verket gör, men inspirationen kommer absolut från naturen ändå, även om det ofta är intryck genom ett flyg- eller tågfönster. Som en fantastisk tågresa mellan Stockholm och Kiruna. Eller flyget på väg till Japan som blev till låten Siberia på den nya skivan.
Den nya skivan är varken en renodlad saxofonist- eller tonsättarplatta. I stället något av en blandning av de båda och med låtar som till större delen kommit till under pågående turné. Det har gett möjlighet att prova ut materialet grundligt innan det senare spelades in. Sådant som inte funkat har fått skrivas om och testas på nytt. Kontinuiteten mellan projekten uppehålls till stor del av att Frøy Aagre fortsätter spela med samma musiker: basisten Audun Ellingsen, slagverkaren Freddy Wike och pianisten Andreas Ulvo. – Det är jätteviktigt på det sättet att vi verkligen lär känna varandra musikaliskt. Att vi går in i musiken gemensamt och med en ödmjuk inställning om själva musikens bästa. Själv har hon på senare tid lagt sin tenorsax lite åt sidan till förmån för sopransax. – Jag tycker på något sätt att den ligger närmare min egen röst. Närmare det jag försöker säga. Och den fungerar väldigt bra i det täta samspelet mot pianot. Alla unisona passager. Dessutom ville jag gärna fokusera på ett instrument och gå djupare in i det.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »
.jpg)
.jpg)
_small.jpg)
Liraläsaren och frilansjournalisten Ingemar Junehall besökte Red Sea Jazz Festival i Israel och delger Liras besökare sina musikaliska intryck..gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
.jpg)