Tre solister i samma solo blir ett himmelskt Väsen

Duschen var upptagen. Ibland ligger sällsynt triviala saker bakom stora händelser. Väsen, de senaste två decenniernas mest inflytelserika svenska folkmusikakt har sin egen skapelsemyt och den är så irriterande alldaglig att den är värd att berättas bara därför.
Det är februari 1989 och vi befinner oss i den gamla norska gruvstaden Røros på den marknad, Rørosmartnan, som hållits årligen sedan 1854. Bygden är också polsdansens mecka och vi kan utgå från att det har varit en del musik och dans genom åren på dessa kungligt sanktionerade köp- och säljdagar.
När en svärm svenska folkmusiker lyckas hyra in sig i ett av stadens hus är de således en del av en lång tradition och det jammas och dansas pols i kaffestugor, församlingshem och bygdegårdar. Raggare och folk från trakten blandas med tillresta folkmusikvurmare och den som säger sig inte kunna dansa möts bara av oförstående blickar och resoluta famntag. Det lokala köldrekordet ligger på dryga 50 minus, så buskspel utomhus är det liksom inte läge för, men i huset för vår berättelse undrar Olov Johansson om inte Roger Tallroth vill spela tolvsträngad gitarr till hans nyckelharpa. De känner vandra lite löst från olika folkmusiksammanhang i hemlandskapet Uppland och Johansson har hört Tallroth kryssa sig fram på en lånad tolvsträngare tidigare under kvällen, men nu har denne tydligen tröttnat och meddelar att han inte har någon lust – han ska ta en dusch i stället. Tror han alltså.

– Jag vet inte riktigt men jag undrar om det inte var en dansk kille som ockuperade duschen, säger Olov Johansson en solig sensommardag i Vasaparken i Västerås dryga tjugo år senare när trion gör ett försök att rekonstruera händelsen. Var det Lasse Sörlin som hyrt kåken? Jag har för mig att Pelle Lindström dök upp också.
Tallroth lommar i alla händelser tillbaka och ger det hela ett försök, trots allt. Det utvecklar sig till en benådad jamsession som de närvarande lär minnas till dess de lägger ifrån sig sin sista stråke.
En av dem är Olovs kompis Olle Paulsson, ekonomiutbildad smålänning, riksspelman på fiol och vid den här tiden medlem i bandet Krösakapellet med bland annat nyckelharpspelaren Johan Hedin. Han har redan en idé om att mer bra folkmusik borde ges ut på skiva. Fullständigt såld på det i stunden uppkomna Johansson-Tallrothska soundet säger Paulsson att om ingen annan kommer med storstilade erbjudanden vill han ge ut detta på skiva. När han hör sig för någon tid senare har inget hänt och det blir starten för skivbolaget Drone, som inleder sin verksamhet med att ge ut Olov Johansson-plattan Väsen 1990 där medmusikanterna Roger Tallroth och Mikael Marin har framträdande roller. Marin var alltså inte med i Røros, men var redan musikkompis till Olov från Uppland.
I spåren av plattan börjar det komma förfrågningar om att boka bandet Väsen, så skivtiteln blir snabbt ett bandnamn och ingen kommer framöver att inbilla sig att Marin och Tallroth är någon sorts löst ihopkommen kompduo bakom harpvirtuosen Johansson, som för övrigt korades till världsmästare på sitt instrument samma år som plattan kom ut. Kanske uppfattade skivlyssnarna redan då hur tätt sammansmält trion blivit.

Så här tjugo år senare vill de inblandade inte kalla händelsen för ett Lyckat jam. Ett jam är inte lyckat eller misslyckat, om man frågar Väsen. ”Jävligt kul” är en mer adekvat benämning enligt Tallroth, men Olov Johansson nyanserar det hela något genom att förklara hur klangerna från nyckelharpan och den tolvsträngade gitarren liksom gifte sig med varandra på ett sätt han väl hade hoppats och kanske anat, men ändå inte fullt kunnat föreställa sig innan.
Ska vi tro skapelsemyten var det alltså detta kollektivboende med upptagen dusch som förlöste ett helt nytt sound i svensk folkmusik. Som öppnade dörren till återkommande internationella turnéer och ett femtontal plattor.
– Samtidigt är det ju fullt möjligt att det skulle ha hänt förr eller senare i vilket fall som helst, påpekar Roger Tallroth.
Och det är naturligtvis sant, i krass mening. De tre musikerna rörde sig i samma uppländska folkmusikkretsar. Kanske är det också sant i en lite mer övergripande folkmusikhistorisk mening. Vi talar ju om en musik som går från jam till jam, stämma till stämma, köksbord till köksbord, decennium till decennium. Varje ny individ förändrar traditionen en smula och till sist är historien inte en totalt osannolik räcka sammanträffanden utan, tja, helt vanlig och fullt rimlig musikalisk utveckling.
Nu är det ändå inte så enkelt. Väsen är lite för lyckat för att helt simpelt kunna betraktas som en logisk följd av läget i den nordiska folkmusiksvängen på tröskeln till 1990-talet. Vi talar om ett band med djup förankring i musiktraditionen, men som samtidigt står som en förnyande milstolpe i samma tradition, som är så exceptionellt samspelt, individuellt spelskickligt och låtskrivarbegåvat att man till sist måste ge upp och ta till förklaringar av typen lycklig slump – upptagen dusch.

För att greppa magnituden på denna lilla uppländska musikrevolution måste vi tänka oss tillbaka till folkmusikens åttiotal. Grovt räknat en musikscen där det fanns å ena sidan traditionalister – skickliga spelmän som spelade som de alltid gjort – å andra sidan yvigare eklektiska folkband som i proggig anda plockade hejvilt från olika traditioner. Filarfolket, Groupa … Och naturligtvis fanns spelmanslagen: tjogvis med fioler, lite dragspel, ståbas och om det spelades gitarr var det med kompmodellen bom-tjafs, bom-tjafs, bom-tjafs. Viktiga sociala inrättningar, men musikaliskt knappast rika på varken finess eller förnyelse.
– Jag uppfattar oss som någon sorts tredje vägen i det där, säger Mikael Marin. Vi var varken spelmanslag eller Filarfolk.
Och när han själv ska sätta fingret på vad som är det unika med Väsen kommer ordet samspel, utan en sekunds tvekan. En bra ingång för att förstå vad det handlar om. Väsen innebar en sorts uppdatering av det småskaliga och traditionella stämspelet med föregångare på platta som exempelvis klassikern Bockfot från 1970 med Pers Hans och Björn Ståbi.
Intensivt samspel mellan låtmelodi och delvis improviserad andrastämma är för många den idealiska iscensättningen av en spelmanslåt. En minimalistisk sättning som ger frihet till harmonisk och rytmisk lekfullhet utan att tvinga in musiken i en stelt arrangerad tvångströja och utan att ta död på polskemelodins inneboende sväng med instrument som skymmer sikten.
Väsens stora genialitet som konstellation innebär kanske främst att de med Tallroths gitarr plötsligt har möjlighet att sätta låtarna i betydligt mer avancerade harmoniska och rytmiska sammanhang – samtidigt som de lyckas behålla den lekfulla rörligheten. Ett kollektivt arrangerande och harmoniserande i samspelets realtid.Men det nya var alltså inte att allt sker i stunden, utan denne Roger Tallroth som stämde om den tolvsträngade gitarren efter eget huvud och blixtsnabbt och ohämmat växlade mellan tunga baslinjer, feta bordunklanger, ständigt synkoperande rytmiska markeringar och flyhänt stämspel. Samma gamla instrument, men ändå en total nydaning.
Man kan undra vad som ledde fram till denna märkliga spelstil. Roger Tallroth berättar att han i och för sig alltid spelat gitarr, men plötsligt och bestämt gick över till fiol när han upptäckte folkmusiken.
– Det var klockan kvart i två på midsommardagen 1979 som jag började spela folkmusik och fiol, berättar han med ett svårtolkat leende.
Den precisa dateringen underlättas av att han spelade in sina första försök. Föremålet för hans ansträngningar var för övrigt gruppen Norrlåtars Strejkvisa från Pajala. Fram till dess hade hans morbröder färgat musiksmaken:
– Jag växte väl upp som nån sorts semiproggare, upplärd av mina morbröder som var fullblodsproggare …
Nu var det dags att med detta i ryggsäcken ta sig vidare. In i folkmusiken. Ut på spelmansstämmorna.
– Från -79 och femsex år framåt var jag helt manisk på fiolen, berättar Tallroth. Jag arbetade upp en jäkla repertoar. Spelade tidigt på morgonen innan jobbet och sedan i timmar på kvällen, som en sjuk människa, ha ha. Efter ett tag kändes det som att jag kunde spela med alla, när jag var ute. Som att jag kunde alla låtar.
När gitarren så småningom började komma till heders igen hade de maniska fiolåren satt sina spår. Men ytterligare en sak är viktig:

– Nästan genast när jag var ute och spelade med folk började jag lägga stämmor och harmonisera. Spela annat än själva melodin. Och så har det alltid varit. Även när jag var liten och sjöng så hittade jag ofta på en annan stämma än melodin.
Uppväxten med proggmusik, gitarrspel, fioltragglande – sammanlagt en sällsynt rik musikalisk grund. En verktygslåda, som Tallroth uttrycker saken.

Samtidigt är det en helt annan väg till folkmusiken än den som Olov Johansson och Mikael Marin gått. De har var och en på sitt håll under pojkåren sugits upp bland spelmanslagets åldermän. Tacksamt emottagna som unga energiinjektioner i en grånad skara.
– Det var en annan tid, minns Olov. Inte alls med en sådan mängd folkmusikkurser och -läger och annat som nu. Spelmanslagen var den naturliga vägen för många.
I ett spelmanslag med det stolta namnet Östervåla spelmän och harpolekare, lärde han känna den drygt 50 år äldre Curt Tallroth från Harbo (inte nära släkt till gitarristen Roger). En spelman och traditionsbärare som förvaltade en låtskatt efter Upplandsgiganten August Bohlin. Som förtidspensionär hade Curt Tallroth tid att bli äldre kamrat och mentor för den unga begåvningen. Som en del av det lokala spelmansetablissemanget var han dessutom en dörröppnare till andra sammanhang – plötsligt kunde den unge Johansson även räkna nyckelharpans store ambassadör Eric Sahlström till spelkompisarna.
– Jag har tänkt mycket på det där i efterhand, säger Olov. Hur schysst Curt var. Att han tog mig med. Det fanns mycket studiecirklar där han kunde ha uppdrag som gästlärare, det var en sorts små speljobb och jag fick hänga med.
– Jag tror att redan första gången så sade han att, den här låten kan ju du, den får du ta och presentera för dem som lyssnar. Det blev även en skola i att stå på scen. Han var rätt mycket av en underhållare så jag fick även en känsla för att se till att de som lyssnar verkligen trivs.
Mikael Marin upplevde en liknande tillvaro. Spelmanslaget var visserligen ett annat. Och mentorn var Curts bror Ivar Tallroth.
Men både Marin och Johansson fick som gubbarnas uppburna adepter alltså grundlig drill i det traditionella spelets finesser, betoningar, rytmiska dragningar och ornament. Hur låtarna ska spelas, helt enkelt. Exakt hur de ska spelas.
– Vi har nog aldrig vetat så otroligt bestämt hur man ska spela som när vi var 21, skrattar Mikael Marin.
Tvärsäkerheten hör ungdomen till och tiden ruckar många måsten, men här finns också en viktig komponent i Väsen-psykologin.
– Jag kom ju från mera av ett post-gröna vågen-tänkande där inställningen var att alla kan spela och alla får, säger Roger Tallroth. Därför blev det en upplevelse att spela med Olov och Micke som spelade så otroligt precist och tydligt.
Själv hade han kanske inte varit så noga med att melodin ska vara så där petimeter-exakt alla gånger och tycker fortfarande att man kan ta sig stora friheter med den saken. Säger att han är noga med andra saker som kanske har mer med sväng och energi att göra.
Summan av det här blir att konstellationen Väsen inom sig rymmer en spänning mellan petnoga traditionsmedvetenhet och proggig nyfikenhet och spelglädje.

Komna så långt i detta porträtt skulle vi lätt gissa oss till tjugo års lysande karriärklättrande, men sådan är nu inte den svenska folkmusikscenen beskaffad. I stället har det varit tjugo år av utflykter, samarbeten, projekt vid sidan av och internationella turnéer – ständigt inför en publik där många aldrig förut hört svensk folkmusik, än mindre hört en nyckelharpa.
– På så sätt är det lite grand som att vi missionerar, säger Roger Tallroth. Fortfarande, alltså. Folk kan komma efter en spelning och säga att svensk musik är ju jättebra så jag har börjat rekommendera en del annat också så att folk ska begripa lite av grunderna.
En tidig utflykt var den med Nordman. 1994 års stora skräll i musiksverige. Nedsablade av kritikerna, och med en skandalomsusad sångare i fronten men en skivsuccé svår att föreställa sig i nedladdningens epok. Skivsläpp i april och innan året var slut hade 340 000 skivor passerat diskarna.
Väsen städslades till kompband under några guldkantade turnéperioder med denna folkliga och samtidigt bespottade akt. Som en lustig paradox släppte Väsen en av sina mest traditionella folkmusikplattor det året – Essence, som gavs ut på franskt bolag i samband med ett stränginstrumentsymposium i landet. Egentligen lite av ett stickspår för bandet som vid det här laget arbetat alltmer på eget material och en lustig extremkontrast till Nordman-gigen där rockkritikerna fnös kitsch och folkmusikentusiasterna fnös åt den obildade publiken som inbillade sig att detta var folkmusik …
Två saker blev dock bestående från perioden. I Nordman-kompet fanns även en slagverkare: André Ferrari som började spela med trion och av och till under årens lopp har han fortsatt.
Dessutom presenterades Tallroths låt Josefins dopvals för första gången just på plattan Essence. Numera en standardlåt inte bara för nyckelharpa, inspelad av många, ofta önskad till dop och vigslar i landets kyrkor och som nu fått ytterligare spridning sedan Sofia Karlsson satt text till den och kallat den Alltid dig nära.
– En sådan låt skriver man nog bara en gång, funderar Tallroth som under senare år ofta turnérat med just Sofia Karlsson.

Men Väsens egna turnéer i exempelvis USA har haft helt andra förtecken än omsusade kioskvältare. Man började spela för verkliga skandinavisk-musik-entusiaster som eldsjälarna i The North American Nyckelharpa Association, men sökte sig snart vidare till folk-festivalerna. Ofta i spåren på keltiska band, vars publik tycks ha lätt att gilla Väsen-soundet. På senare år har man dessutom börjat samarbeta med bluegrass-musikerna Mike Marshall och Darrol Anger, vilket öppnat dörrar till ytterligare en ny publik som har sina egna scener och festivaler. Även här handlar det om folk som ofta inte har en susning om svensk folkmusik, men som förstår att uppskatta det kompetenta strängaspelet. Missionen fortsätter.
De ständiga mötena med en obekant publik ger tillfälle att reflektera över bandets särart. För en bluegrasslyssnare är det märkligaste musikens struktur. Att den inte går att dela upp i solo och komp, utan är mer som tre solister samtidigt och i samma solo.

– Deras musik är väldigt macho, säger Olov Johansson. Musikerna går fram och river av ett solo utav bara tusan och sedan är det nästas tur att spänna musklerna därframme.
Så är inte Väsen. När ämnet kommer på tal förlorar sig trion i en lång diskussion om hur svenska man är. Hur viktigt det är med jämlikheten också i oerhört praktisk bemärkelse. Alla måste exempelvis höra allt som händer på scen i sina monitorer. Lika bra. Lika starkt. Man ska lyssna på varann och inte förhäva sig. Annars kan det ju hända att någon inte hör någon musikalisk grej en annan gör och inte reagerar på detta på rätt sätt och …
– Då är den en dålig människa, haha!

Allt detta har gjort Väsen till lite av ett finsmakarband. Ett band som har lätt att charma andra musiker. Ett band med en hängiven, men rätt glest spridd skara fans i hela världen. Så lär det fortsätta.
– Det finns liksom inga färdiga karriärvägar för ett band som oss. Ingen redan etablerad scen. Ingen färdig publik, säger Mikael Marin. Man kan tänka på band som The Real group eller Esbjörn Svensson trio som startade ungefär samtidigt som oss, men som nått ut under helt andra förutsättningar på varsitt håll.
EST är en högst relevant jämförelse i fråga om att vara nyskapande och stilbildande. Där de EST inspirerat mängder att spela pianotrio hade knappast folkband som Draupner, Hulling, Harv, Mattias Pérez trio eller Nordic låtit likadant om det inte vore för Väsen
Men i kommersiell bemärkelse kommer bandet aldrig att vara i närheten av EST på toppen av karriären. För medlemmarna är Väsen inte heller någon rock’n’roll-dröm om ett bättre liv på toppen av allt. Det handlar i stället om en musikalisk trygghet. Att veta att det funkar, att det svänger, att gnistan finns.
– Inte så att den inte finns när man spelar med andra, säger Mikael Marin, men det går så lätt när det är Väsen. Många yngre musiker skulle nog skita på sig om de insåg hur lite detaljer som är förberedda när vi till exempel spelar in en skiva. Vi kan lita på ögonblicket.
Det är då man är som bäst och några justeringar eller pålägg i efterhand är extremt sällsynta.
– På det sättet är vi ju ett liveband som bara råkar ge ut skivor också, inflikar Roger. Men vi är bäst live.

– För mig, säger Mikael Marin, är Väsen en musikalisk hemkänsla. Annat kan passera och jag minns när vi spelade med Nordman och det var bra med pengar och allt, och sedan är det borta, men Väsen det rullar liksom bara på.