_small.jpg)
(Bild: CF Wesenberg)
Aktuell med:
Skivan Hello Troll med sin egen trio, som släpptes i höstas och belönades med en norsk grammis, en Spellemann, som årets bästa jazzplatta. Trion spelar på norska festivalen Vossa Jazz 3–5 april.
Bakgrund:
Jazzpianist som framför allt är aktiv i Helge Lien Trio, som släppt fem skivor. Den senaste, To the little radio (2006) blev en av det årets bäst säljande jazzplattor och sålde i över 8000 ex. Gruppen blev även nominerade till Spellemannpriset för Spiral Circle (2002). Lien fick förra året Kongsberg Jazzfestivals stora musikpris, ett av Norges största jazzmusikpris, på 100 000 norska kronor.
|
Den norske jazzpianisten Helge Lien har det senaste året blivit en av Norges mest omtalade och framgångsrika pianister. Liras Karin Jacobson porträtterar honom.
Med namn som Wallumrød, Balke och Wesseltoft är det ingen brist på framstående jazzpianister i Norge. Men där dessa haft en förkärlek för experimentella klanger och udda sättningar är det färre som rönt framgångar med pianotrioformatet. I januari i år ändrades dock det förhållandet, när Helge Lien Trio sopade banan med hela den norska jazzeliten. Först röstades deras skiva Hello Troll fram som årets bästa jazzplatta i Aftenposten och Dagbladet, sedan belönades den med en norsk grammis, en Spellemann.
Flera av recensenterna tyckte sig höra tungviktare som Esbjörn Svensson Trio, Bill Evans och Brad Mehldau eka, och själv nämner Helge Lien EST som en av referenserna, framför allt för att de visat på en ständig musikalisk utveckling. Liens trio har spelat ihop nästan lika länge, elva år, och enligt honom rymmer Hello Troll mycket av gruppens musikaliska essens.
– Det är den bästa plattan vi har gjort. Jag kände själv att vi var väldigt klara och redo för att spela in den. Vi är trygga och har hittat den tydlighet i musiken som vi har jobbat länge för. Tydlighet är väldigt viktigt för mig, det är inspirerande oavsett genre. Som Glenn Goulds tolking av Bachs Goldbergvariationer, det är väl det yppersta exemplet.
Lika tydlig som i sitt spel är Helge Lien när han pratar. Formuleringarna tycks ligga färdiga och vänta i munnen, funderingarna kring det egna skapandet är lättåtkomliga. Bara ibland blir det tyst, eftersom intervjun måste kombineras med kvällsmat hemma i Oslo. Morgonen därpå går flyget till Madrid och första spelningen på en Europaturné till Spanien, Tyskland och Rumänien, ett resultat av att de just bytt från japanskt till tyskt skivbolag. Skivan är dock, precis som de föregående, inspelad i anrika Rainbow Studio i Oslo med legendariske ECM-ljudteknikern Jan Erik Kongshaug bakom mixerbordet, han som mixat allt från Jarrett till Paul Bley. Och även om det raka groovet, melodiförankringen och samspelet ibland kan få musiken att påminna om EST:s så är det en egen ljudvärd trion skapar. Låtarna byggs upp långsamt, som berättelser, från eftertänksamma romantiska balladen It is what it is... But it is, till mer grovhuggna och energiska kompositioner som Gamut Warning. Både basisten Frode Berg och trummisen och slagverkaren Knut Aalefjaer har klassisk utbildning.
– De kan spela vad som helst. Frode är en ganska oortodox basist, fräck på ett bra sätt. Mitt i en lugn ballad kan han börja spela nåt snabbt. Knut, han är som ett hopkok av idéer och ljud, och har utvecklat ett beat och ett groove som är hans eget. Det är fint när ting gängar, när det groovar så som det kan göra med honom.
Trion träffades när Helge gick på Norges Musikhögskola i Oslo och redan första jammet var speciellt.
– Det var som att det uppstod något mer, utanför oss. När man är mitt inne i det så hör man det kanske inte, men jag spelade in på minidisc och efteråt så hörde jag att det fanns något där, i samspelet. En viss sorts musikalisk energi... Det är väl det vi har försökt upprätthålla.
Nu för tiden tycker han att det är svårare att avgöra vad som verkligen kommer att låta bra i efterhand, även en positiv känsla på ett jam kan låta skit på en inspelning.
– Och även om jag sitter och sliter och prövar allt och tycker att det är skitjobbigt så kan det ändå låta bra sen. Ofta låter det bäst när det känns svårt, det är som med all konst, den behöver motstånd och konflikter för att bli bra.
Han växte upp i det lilla samhället Moelv mellan Hamar och Lillehammer, med dragspelande mamma och en gammal orgel i huset. På den övade han pianoläxorna från byns kantor James Dickinson, tillika inflyttad engelsk jazzpianist. Hans lektioner och gamla Oscar Peterson-plattor öppnade upp en helt ny värld av jazz för Helge, som bestämde sig för att söka till musikhögskolan. Där träffade han läraren och ryske gränsöverskridande pianisten Misha Alperin, känd från sin egen Moscow Art Trio.
– Han fick mig intresserad av improvisation på allvar. Hans tankar om den som ett komponerande i stunden – att man egentligen använder samma metoder – har påverkat mig starkt. Den klassiska musiken är också inspirerande i sig eftersom den ofta har ett helt annat spektrum, både klangligt och dynamiskt.
De senaste åren har han också varit fast pianist i flitigt turnerande jazzsångerskan Silje Nergaards band. Spelandet med henne och trion, duon Hero med saxofonisten Rolf-Erik Nystrøm och diverse engagemang ihop med vissångare håller honom försörjd som musiker i Oslo.
– Det är många här som går sin egen väg, det är inspirerande. Men egentligen handlar det inte om vad folk gör, utan vilken sorts energi de har. Jag kan bli lika djupt berörd av en countrylåt som av Sidsel Endresen. Själv har jag aldrig försökt adaptera nån speciell stil, det är inte viktigt för mig att ta rätt amerikanska jazzackord. Jag försöker få musiken att komma inifrån. Jazz för mig är musik som kommer från ens egen hemmiljö.
www.helgelien.com/
|
.jpg)
.jpg)
Liraläsaren och frilansjournalisten Ingemar Junehall besökte Red Sea Jazz Festival i Israel och delger Liras besökare sina musikaliska intryck..gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
.jpg)
