Bill Frisell var framtidens gitarrist redan 1989 enligt amerikanska jazztidningen
Down beat.
Aktuell med:
Nya duoplattan Hemispheres.Bakgrund:
Slog igenom i Europa som vikarie till Pat Metheny på en Paul Motian-platta 1982.
|
Han slog igenom i Europa som vikarie till Pat Metheny på en Paul Motian-platta 1982. Nu är han aktuell med nya duoplattan Hemispheres. Liras skribent Magnus Eriksson porträtterar Bill Frisell, en av vår tids mest intressanta, experimentella jazzgitarrister. (Bild: Michael Wilson)
Låt mig återge tre konsertminnen. Annandag påsk 1994 spelade Bill Frisell med en sextett på Fredmans i Malmö med Don Byron på klarinett. Året innan hade Have a little faith givits ut, där Frisell inventerade olika amerikanska musiktraditioner. Aaron Coplands svit Billy the Kid och stycken av Charles Ives, Stephen Foster, Sousa, Muddy Waters, Sonny Rollins och Dylan förenades i en vild syntes av lika delar respekt, upptäckarglädje, virtuositet, humor och passion.
Där skapade Frisell sitt musikaliska referenssystem. På skivan efter, This land, fortsatte han sitt eget skrivande, där de olika traditionerna smälts om i ett mer reflekterande uttryck.
På Fredman möttes den glatt extroverta attacken och den mer personliga reflektionen. Meditativa passager banade väg för heavy metal- och Frank Zappa-solon. Avantgardiska fyrverkerier klingade ut i swingartade trumkaskader. Och Byron var hur insmickrande som helst, när han inte skapade en extra spänning genom att trotsa de andras infall.
Ett halvår senare framförde Bill Frisell tillsammans med basisten Kermit Driscoll och trummisen Joey Baron musik till Buster Keatons filmer i Lund. Musiken gav ett improviserat intryck, men var omsorgsfullt utarbetad för att ner i minsta detalj skapa samklang med med den visuella dramatiken och stämningarna i filmerna. Och visst är ett råbarkat bluessolo det bästa kompet till upplösningen i en stumfilmsfars.
I april 2006 uppträdde Bill Frisell med en stråktrio i Malmö. Långsamt formades en bräcklig melodilinje. Infallen krokade i varandra. Gruppen utvecklade en säregen syntes av konstmusik och friare improvisation, samtidigt som musiken renodlade de visuella och episka kvaliteter som alltid ligger på lur hos Bill Frisell.
Konsertminnena antyder några av de riktningar som han rör sig i. Bill Frisells musik förenar motstridiga tendenser, men det är också som om han berättar en historia eller målar en tavla. På något märkligt sätt är Bill Frisell intermedial i ett enda medium, i musiken.
Den stora spänningen i hans musik skapas dock i mötet mellan struktur och den fria improvisationens krav. På den punkten är Bill Frisell ett barn av 1960-talets avantgarde. Liksom hos Anthony Braxton tar man som lyssnare ofta miste på komposition och improvisation. Det som verkar vara skapat i ögonblicket är ofta genomstrukturerat, och det mer tuktade uttrycket kan vara resultat av en fritt associativ flykt.
Bill Frisell fick sitt genombrott i Europa, när han lanserades av Manfred Eicher på ECM. Pat Metheny skulle spelat gitarr på en skiva med Paul 1982. Han fick dock förhinder, men rekommenderade Bill Frisell som ersättare. Därefter anlitade Eicher flitigt Frisell som studiogitarrist. Frisell inledde också ett långvarigt samarbete med Paul Motian och spelade in egna skivor för ECM, den första 1983. Där stadfäste han också sin stil där swinggitarren, bebop, Jimi Hendrix, Frank Zappa och countryn integreras i ett organiskt flöde, både traditionsmedvetet och djupt egenartat.
Bill Frisell är en av jazzens stora eklektiker. Han har spelat med Elvis Costello, en stråktrio och flera countrymusiker. Här tillsammans med gamala spelkompisarna basisten Ron Carter och trumslagaren Paul Motian. (Bild: Ralph Gibson)
Under åren på ECM spelade Bill Frisell även med Marc Johnson. John Scofield var också med i bandet, och ett av de vackraste resultaten av samarbetet mellan två av den moderna jazzens personligaste gitarrister finns på skivan Bass desires. Samarbetet med Paul Motian återförde Bill Frisell till den amerikanska scenen, även om det var femton år innan Motian deklarerade att han inte spelar utanför New York. 1989 spelade Bill Frisell in sin första amerikanska skiva i eget namn. De åren spelade han också in flera skivor med Paul Motian, bland annat Thelonious Monk-hyllningen Monk in motion. Kanske är det kantigheten hos Monk, både i låtskrivandet och pianotekniken, som särskilt talar till Bill Frisell. Jag vet inte, men i ett band med så starka solister som Dewey Redman och Joe Lovano är det ändå Frisells gitarrspel som ger musiken den dimension som lyfter skivan över andra Monk-tributer. Han vilar på tonen på ett sätt som ger musiken en egenartad spetsighet där gitarren skapar mönster som inskärper kontrasten mot blåsarnas hardbopflöden. Resultatet blir ett uttryck som genereras av sina inneboende spänningar, en musik som hade riskerat att bli mer endimensionell utan Bill Frisell.
När jag intervjuade Bill Frisell inför konserten i Malmö 1994 talade han med stor respekt om gitarrister som Wes Montgomery, Jim Hall, Hendrix, Ry Cooder och Derek Bailey. Det säger också en del om spännvidden i hans musik. Han söker sig gärna bortom jazzens mer avgränsade domäner och experimenterar med andra sorters musik.
Åren kring 1990 spelade han i avantgardisten John Zorns grupp Naked city, som spelade tung, impulsiv, ofta punkig musik där hårdsvängande rhythm & blues, filmmusik av Ennio Morricone och Henry Mancini, rock, frijazz och filmiska noirstämningar möttes i en allt avväpnande syntes som trotsar de flesta beskriv ningar.
Även på sina egna skivor har Bill Frisell iscensatt förutsättningslösa möten med andra musikaliska formspråk. Countryn är den musik han känner sig mest befryndad med. Han har själv förklarat det med sin uppväxt i Mellanvästern, men även historiskt finns det många kontaktytor mellan country och jazz. De stora western swing-orkestrarna i Oklahoma och Texas förenade på 1930-talet swing med hillbillymusik; det är om den musiken som det missbrukade ordet ”hästjazz” använts. På 1970-talet experimenterade steelgitarristen Buddy Emmons med swing och bebop.
Även många bluegrassmusiker har närmat sig jazzen, och på Nashville från 1997 spelar Bill Frisell med musiker som dobroisten Jerry Douglas, mandolinisten Adam Steffey och basisten Viktor Krauss, för övrigt Alison Krauss bror. Skivan pendlar mellan jazz och traditionell bluegrass, men Bill Frisells kosmiska gitarrljud påminner också om en countrygitarrist som Richard Bennett. Brytningen mellan Frisells elgitarr och de akustiska stränginstrumenten skapar ett egenartat uttryck, allra vackrast i en avspänd version av Neil Youngs One of these days där Robin Holcomb sjunger. Där hör vi även ekon från singer/singwriter-rocken, men musiken fastnar aldrig i en statisk definition.
Det gäller även trioskivan med Krauss och trummisen Jim Keltner, som kom året efter. Den har starkare akustisk profil, men är genremässigt mer svävande, visuell men också abstrakt i sin måleriska karaktär.
Men även om de gränssprängande projekten är en viktig del av Frisells musikaliska persona är det jazzen som ger hans musik dess stadga, den fond som allt annat avtecknas mot. Därför är det följdriktigt att han då och då släpper alla andra intryck, som på det nya albumet Hemispheres, en dubbel-cd där han möter Jim Hall i ett avspänt och nära samtal mellan två gitarrer och mellan två mästergitarrister från olika generationer.
Ty trots sitt egensinniga förhållande till jazzen och sin kärlek till andra traditioner är Bill Frisell först och främst jazzmusiker. Det är som sådan han närmar sig annan musik. Hans attityd är musikerns, aldrig etnologens.
|
.jpg)
Magnus Eriksson_small.jpg)
Liraläsaren och frilansjournalisten Ingemar Junehall besökte Red Sea Jazz Festival i Israel och delger Liras besökare sina musikaliska intryck.
.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
.jpg)
