Folktrion Nordic växte samman under evighetsrepetitionerna
Det håller ju inte att ha ett backstage-område på Ransäter! Erik om att folkmusikfestivaler och stämmor är de man helst vill spela på trots att de betalar sämst. (Bild:
Aktuell med: Skivan Metropol, bandets första i eget namn. Bakgrund: Folkmusiktrio med bas i Stockholm bestående av Erik Rydvall nyckelharpa, Anders Löfberg cello och Magnus Zetterlund mandolin.
Erik Rydvall slår sig ner vid köksbordet i Blackeberg. – Jag har sprungit en runda nu på morgonen och då funderade jag på vad som egentligen är själva grejen. Maken till mönsteruppträdande i en intervjusituation får man leta efter. Det är vad vi journalister kallar en vinkel. Alltså att bestämma sig för vad som är unikt och allra viktigast att berätta.
När det gäller ett skivdebuterande band med unga musiker är det inte alldeles enkelt att säga på förhand. Det mesta är ännu oskrivet och öppet, men Erik Rydvall, nyckelharpspelare i trion Nordic har tänkt efter före. – Vi är på något sätt experimentverkstaden som faktiskt folk – andra än vi själva – ville lyssna på, säger han och förtydligar: – Mycket handlar om musikhögskolan. Vi har ju faktiskt lärt oss spela tillsammans. Övat på våra instrument tillsammans. Resultatet efter dryga fyra år är plattan Metropol som inte gjorde något större väsen av sig då den släpptes officiellt precis innan jul, men som nu börjat skörda pressrosor på allvar. Dess svårartat svängande öppningsspår Variacion Andina finns med på skivan som följer med detta nummer av tidningen och illustrerar trions självklara sammanflätning av svenskt traditionsspel och vidöppna öron mot resten av världen.
Men allt började hösten 2004 med tre klasskompisar på musikhögskolan i Stockholm som behövde någon att spela med. Erik Rydvall spelade småländska slängpolskor tillsammans med Anders Löfberg och den där speciella kontakten som gör att det funkar fanns från början. Tryggheten och prestigelösheten. Möjligheten att spela samma låt hur länge som helst. Det är alltså i detta man hittar själva grejen, som Rydvall säger. Alltså, för det första i tiden. Alla timmar av samspel som inte nödvändigtvis behöver leda till ett färdigt resultat. Och för det andra i den där omedelbara kommunikationen som man väl i brist på bättre får kalla personkemi. – Det var som att man fick rätt sorts plats i musiken. Lagom mycket luft kvar till ens instrument, förklarar han och beskriver hur man kan få sina egna nyanser att gå fram så att de andra kan reagera i samspelet, men att det samtidigt finns tillräckligt mycket klangmässig uppbackning från de andra två för att man ska kunna känna sig fri att improvisera och testa hela tiden. – Det här med lagom mycket luft runtomkring gäller på något sätt rent personligt, privat oss emellan också. Jag har spelat i band där saker kan bli väldigt känsliga och då är det inte alltid så lätt att få fram sina idéer till de andra. Nordic har alltså varit motsatsen. Det kreativa utrymmet där en repetition kan få leda vart den vill utan prestationsnojjor och rädsla för att de egna infallen inte skulle hålla måttet. Repen har i stället ofta utvecklats till något oplanerat, en födelseplats för låtar och arrangemang. Något mer än bara ett rep, säger Erik.
Gruppens spelstil kommer också delvis av att man tidigt spelade som levande musikalisk bakgrund till två nycirkusartister som gjorde ett nummer hängande i långa rep. Många flera av bandets låtar har vilsamma, nästan meditativa partier som kan dras ut, tonas ned eller intensifieras mot ett klimax – allt beroende på om man behöver tillföra energi eller lugn till artisterna. Ett utrymme för fria improvisationer får man på köpet. Liksom möjlighet att pendla mellan spänning och förlösning i musiken. Kanske är det också den okonventionella sättningen mandolin, nyckelharpa och cello som förstärker gruppens experimentella drag. Mandolinen kan gå från att förstärka nyckelharpans silverdrillande drag till att bli ett rent rytminstrument och cellon ger en extremt böjlig botten – ibland med en baktaktsdragning åt reggae, ibland med lätt funkiga kvaliteter eller ett monotont groove som för tankarna mot elektroniska trance-stämningar.
Under förra året hade gruppen jobb som kompband både på platta och turné när sångerskan Kersti Ståbi gjorde svängande folkmusik av Alice Tegnérs barnvisor. Nu väntar frilanstillvaron för trion. Det innebär för tillfället att Magnus Zetterlund tagit sin mandolin med sig till Afrika med Cirkus Cirkör och Anders Löfberg är turnémusiker med det norska Riksteatret och Erik Rydvall har spelningar med konstellationer som växlar från den ena veckan till den andra. Från jazz till flamenco. Man kan undra hur det går att hålla samman en tätsvetsad trio i det myller av tillfälliga projekt som är den svenska folkmusikscenen. Men det är skillnad på band och band, menar Erik. Det som mejslats fram under evighets-rep har en annan beständighet än sådant som bara ska funka vid ett enstaka speljobb. – Och jag vet att vi alla tre verkligen jobbar extra för att sprida just Nordic. Det är nästan av egoistiska skäl också. Jag vill att folk ska höra mig spela med Nordic för det är det bästa jag har.
Tidning + CD + webb = LIRA
LIRA är en musiktidning för dig som
är nere med jazz, klubb-, folk-, roots-, världsmusik och andra genrer som inte får så stort
utrymme i andra medier. Varje år trycks 5 fullspäckade nummer av LIRA med musik
från hela världen. Till varje nummer följer en CD med smakprov från de skivor som snurrar mest
på redaktionen just nu. Dessutom publicerar vi löpande nyheter, recensioner,
topplistor och artiklar från tidningen direkt på webben - något nytt varje dag.
Har du sett en fantastisk spelning, hittat en lysande skiva eller
vill du rentav såga en musikupplevelse? Vi publicerar även sådant våra
läsare skriver. Skriv på Lira.se »
.jpg)
.jpg)
_small.jpg)
Liraläsaren och frilansjournalisten Ingemar Junehall besökte Red Sea Jazz Festival i Israel och delger Liras besökare sina musikaliska intryck.
.jpg)
.gif)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
.jpg)
