Martie Maguire, Natalie Maines och Emily Robison. Namnet Dixie Chicks är inspirerat av rockbandet Little Feats låt Dixie Chickens från skivan med samma namn som släpptes 1973.
Bild: James Minchin III
Aktuell med: Nya skivan Taking the Long Way som släpptes i Sverige i slutet av maj.
Bakgrund: Trio från Texas som blandar traditionell bluegrass med mainstream-country. Slog igenom med plattan Wide open spaces 1998. Kontroversiella efter att ha sagt sig skämmas för att Bush kommer från Texas i samband med Irak-kriget.
DIXIE CHICKS PÅ SKIVA
Wide Open Spaces
Monument, 1998
Genombrottet, med den monumentala titellåten som hitsingel, satte på många sätt en ny standard i Nashville genom att bevisa att man faktiskt kan vara traditionell och samtidigt kommersiell. Låtvalet är smart, stämsången utsökt och Natalie Maines debut i stora sammanhang en grandios upplevelse.
Fly
Monument/Sony BMG, 1999
Fly har, majorbolag och Nashville till trots, en lössläppt, alternativ känsla över sig. Det låter kul, helt enkelt. Eller som de sjunger i den makalösa rökaren Sin Wagon; … that´s right, I said mattress dancing … Inga fina flickor sjunger om sånt i Nashville. Fina flickor är inte så skamlösa som Dixie Chicks är i Some days you gotta dance, heller.
Home
Open Wide/Sony BMG, 2002
Home är full av formidabel, akustisk, trumlös country och bluegrass med oldtimey-känsla. Kontroverserna som föregick releasen visade att den attityd tjejerna visade upp på Fly inte bara var snack. Home är genom sin blotta existens inte bara en spark mot trångsynta, cyniska skivbolagsmänniskor som tror att star quality är något man får först när man ses i “rätt” sammanhang utan kort och gott 2000-talets bästa countryplatta.
Top Of The World Tour: Live
Open Wide/Sony BMG, 2002
Det blir emellanåt lite för mycket stadiumkänsla på denna dubbel-live, även när bandet kör låtarna från Home med bluegrassättning. Hellre höra låtarna i en mer intim miljö, som på den lysande DVD:n Live At Kodak Theatre. Men när bandet är som bäst, som i titellåten, eller i den geniala tolkningen av Stevie Nicks Landslide står det väldigt tydligt att Dixie Chicks, utan konkurrens, är 2000-talets viktigaste countryband.
Innan Natalie Maines gick med i Dixie Chicks gav bandet ut tre, traditionellt klingande independentreleaser Little Ol’ Cowgirl crystal clear, 1992, Thank Heavens For Dale Evans crystal clear, 1992 och Shouldn’t A Told You That crystal clear, 1993. Man kan väl säga att de blev bättre när Natalie kom in i bilden.
|
Tre år efter Natalie Maines famösa uttalande om president Bush är Dixie Chicks tillbaka, uppkäftigare än någonsin.
Rick Rubin-producerade Taking The Long Way är en vacker, tuff och svidande personlig uppgörelse med ett Amerika som inte längre är vad det varit och en värld som ter sig alltmer skrämmande och främmande för varje dag. Det är en platta som är född ur ilska, misstro och frustration, men också av kärlek och hopp. Bandets sångerska Natalie Maines förklarar varför för Ola Karlsson.
För första gången har Natalie Maines, Emily Robinson och Martie Seidel varit med och skrivit samtliga låtar på en Dixie Chicks-platta, men skälet är snarare självbevarelse än självändamål.
– Taking The Long Way känns som en enda lång känslomässig frigörelse, säger Natalie över en taskig telefonlinje från Los Angeles. För första gången kunde vi sätta oss ner i lugn och ro och börja fundera över allt som hänt de senaste åren, och insåg att vi faktiskt hade en hel del vi ville ha sagt.
– Men det var egentligen Ricks idé att vi skulle skriva själva. Han satte oss i kontakt med en massa begåvade låtskrivare, som Dan Wilson (Semisonic), Gary Louris (The Jayhawks) och Pete Yorn; folk som han trodde skulle kunna passa oss, och som alltid när det gäller Rick hade han rätt. Vi visste inte att vi hade så här många låtar i oss, men vi märkte efter hand hur viktigt det var för oss att få de här sakerna sagda. När vi väl kom igång kunde vi inte ens lyssna på låtar som andra sänt oss, vi var helt inne i den här underbara skaparprocessen.
Som alltid när Rick Rubin medverkar märks han utan att märkas. Taking The Long Way bär hans signum; det torra, kärva, men naket vackra soundet, fokuseringen på att hålla sången i centrum, och han har som alltid en utsökt känsla för hur han ska få låtarna att långsamt växa, lyssning efter lyssning. Här finns många toppar, som titellåten med sina sköna blinkningar till bandets förflutna och klockrena oneliners, den intagande vaggvisan Lullaby, kändisskapslamentet Everybody Knows, och så förstås den sanslösa redneckrökaren om trångsynt småstadsmentalitet, Lubbock Or Leave It.
Läs mer i Lira #3 2006
Ola Karlsson
www.dixiechicks.com
|
Spelmannen Per-Olof Moll som fick Zornmärket i guld 2009 bland annat för sitt traderande av musik från Särna avled för några veckor sedan. 2003 gjorde Moll skivan Jaggu lekar med mångårige spelkamraten Per Hardestam. Sommaren 2010 hade duon spelning på Ransätersstäman – vi länkar till en videoinspelning från tillfället.
.gif)
.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
_startspalt.jpg)
